Nu ännu en frostnatt
honom nalkas
där på bänken
i stadens park
den sista spritflaskan
nu är drucken
och ligger där krossad
mot en sten
han är en för många
förtappad själ
där i de allra mörkaste
utav gränder
där han nu ger
sin monolog
på en mycket torftig
publikfri scen

ja det är helt tomt
på alla bänkar
och lika tomt
är hans eget liv
nej absolut ingen
hör hans ord
och hans tal det har
ett eget pris
det är helt stilla
på alla gator
när staden sover
i ett bedrägligt lugn
så han står nu ensam
där mitt i mörkret
och varje natt
bär sin egen kris

så när frosten biter
där i parken
hörs skriken eka
genom staden
han bär sin börda
av livets sorger
men de nu förnekar
på sin estrad
där som goda tankar
inte längre tänks
där djupa sår
aldrig mera läks
så en sista hörnsten
är nu lagd
i en såväl svag
som falsk fasad

Copyright © AndLou