Med Lewis Capaldi i hörlurarna på högsta volym låter jag tårarna hälsa på för första gången på månader. Jag simmar i ångesten efter att jag inte klarar att göra någonting som är rätt.

Jag ringde mina föräldrar som ett nödrop efter tröst, men där fick jag veta att jag gjort dåligt ifrån mig, igen.

Jag lade på.

Satte på mig hörlurarna och skruvade upp volymen tills det nästan gjorde ont i huvudet och tårarna började tränga fram.

Det var så länge sedan sist. Flera månader sedan jag grät sist.

Jag är ingenting. Jag är ingen.

Jag kan inte göra någonting rätt.

Jag låter vanmakten rinna igenom mig.

Håller i mitt hjärta och försöker med elchocker väcka liv i det samtidigt som jag försöker täcka alla hål som finns i det och läcker ut allt blod i systemet där det inte ska vara.