Årets julsaga.

Över midnattens sken

föll en skugga utöver,

en tomte önskan av grönskande klöver.

Med ens han vaknade sent om sider

i den gamla ladugårdens tomma lider.

Det var som om han sovit många år

glömt månen och dens bana 

glömt solen och arla morgonen,

och bondens morgon vana.

Ej ansat skägg eller dammat sin luva 

i hans hjärta dalade allt hopp. 

Visste inte var sårade barna fara

och tanken ristade hans kropp.

Och månen följde sin givna Ban

Över kalhygge och huggen gran,

Över övergiven bondemark 

som förr gjort tomten

Stor och stark.

Och så tänkte ni att han förlorat allt hopp,

för att världen i sig slutat säga stopp.

Att skägget förlorat din glans någonstans,

att tomten inte längre igentligen fanns.

Då med ens tog månen sin tysta Ban

Över vinter, krig och skogens gran

och på skullen satt tomten och tänkte

varför pengen så åtråvärd blänkte.

Varför fäder och mödret vill offra sitt,

där lönen ej är att leva fritt.

Varför vapnet i hand bär en makt

i människans outgrundliga pakt.

Tomten för sin hand genom grånande skägg,

strök övergivna katten ömt.

Vart är den kärleken som grodde likt gröt,

 den som människans släkte glömt?

Tomten lutar sitt huvud mot hö,

Ser stjärnor över himlen blänka

jo, hjärtan finns ju överallt, 

hoppfullt tomten innan sömnen hann tänka.

Och så kom julen som tomtar har för hopp,

gnisslande snö i kylans galopp

Tänkte att människan månne söka 

att kärlekens mångfald öka.

Så vandrar en saga över tid och rum

Över oroshärdar, svält och krig

Så håll i kärlek till de som är omkring

och låt fred utöver evig tid