Så ont det gör att förlora

blodsmak i munnen

och huvudet sprängde

lungorna tömda

aldrig mer

skulle källan flöda

Hon sa ja, i ett enda andetag

fast allt inom 

skrek NEJ

Gjort är gjort,

röt havets svallande vågor

då båten gav sig av

i dimman

Vassa näbbar och klor

försökte hålla henne kvar

allt skulle blottas

i ett ilsket piskande regn

över naken rygg

krökt av rädsla

Gjort är gjort, ristades

in i getens hjärta

spretigt, hårt utan tvekan

och tårar färgades

av ångerfull sorg

korpsvarta, tunga

ångestfyllda

i mörkrets ensamhet

gapande sår, illavarslande 

av smärta

Gjort är gjort, viskade hon

med spruckna läppar

där uti tidens djupa fotspår

men ingen tröst fanns längre

för henne, att finna

ingenting 

av livets ljusa

nej, just bara 

en sliten, mörk skugga

av gårdagen, i solnedgångens

flämtande närhet...

"...och mot klipporna 

slogs båten obarmhärtigt

i spillror"