Abdominis
Vaknar av ett oljud

Inte från stenfruktens
plötsliga stormar
Inte från tunnlarnas
knakande ängar
Utan från gryningens händer
Som febrilt krafsar
För att ta sig in till
Blodet

Abdominis
Klär på sig mörker

Inte av det lugnande
slaget
Inte av det ljuddämpande
materialet
Utan av muskelfibrerna
Som inte längre klarar av att se på
När vapen laddas
med solstrålar

Abdominis
Tar ett grepp om tiden

Inte för att bryta ned den i
småbitar
Inte för att bädda ned den i
träaskar
Utan för att motvilligt sitta kvar
Som dammet
På visarna som
snurrar

Abdominis
Lägger sig tillrätta

Inte för att samla ihop alla
skärvor
Inte för att kväva alla
klockor
Utan för att långsamt falla in i tystnadens
brus
Som stenkastare
Inuti en magsäck utan
dörrar

Abdominis
Vandrar målinriktat i
dagdrömmen
Och uppvaknandet kanske
kommer
Ur den kroniska huvudvärkens
sång?