*
Nu är jag långt ifrån
det darrande sovrumsljuset.
Långt ifrån det lerbruna golvet
och de övermålade väggarna
som dolde våra fingeravtryck.

Ännu är jag långt ifrån speglarna
som förkrympte hjärtat
och fick huvudets plastkrona
att skina igenom taket.

Jag är verklig nu
och det förflutnas hem
är inte mer än ett dockhus
under en öppen himmel.

Bara i det ensamma rummet
händer det att dockan vaknar
för att tända sina miniatyrlampor
som stundtals lyser starkare
än solen strålar.