När ditt ansikte vände sig mot mörkret
var det som om himlen tog till sig sitt ljus.
Det fanns i rymden inga blixtar från en åskgud.
Inga äpplen föll från träden.
Ingen ny betydelse för våra gamla bilder
kölhalade från en avlägsen planet
och ingen klocka som tickade
var som helst man kunde uppfatta ljud.
Eller om det inte gömmer sig
i någon himmel någonstans,
med dess blåa nivå och brist på lutning.
Det är bortom det här skeppet
som lugnt glider genom vår atmosfär
med intelligens och ångest,
dess naturliga smärtor,
äran som vi behåller för oss själva,
eller himlen eller våra kompassguider.