En erfaren psykoterapeut känner snabbt in
på vilken utvecklingsnivå den hjälpsökande ligger.
Neurotisk, borderline eller psykotisk.

Trots att det ju inte finns helt vattentäta skott
mellan de tre "graderna" så kan psykologen
rätt snart göra den bedömningen.

Det kan vara viktigt för så mycket men det
jag nu tänker på är uppehållen i terapin och
psykologens förhållningssätt därvidlag.

Neurotikern behöver vara ostörd. En paus
är en paus. Man överlever gränssättningar
mellan sessionerna. När den hjälpsökande
under en timme sen ber om någon extra
tjänst av nåt slag kan det vara en god vana
att visa att det går mycket bra för sig. OM
det är av icke sexuell eller våldsam natur
naturligtvis.

Borderline-människan ska få veta att den kan
ta kontakt under uppehållet vid behov... om så
bara för att få veta att psykologen tänker på
honom/henne. Eftersom risken här alltid finns
för sjukhusinläggningar under uppehållet
ska psykologen vara på det klara med - mest
för sig själv - huruvida han besöker sin
patient på sjukhuset ( eller inte ) om det skulle bli
aktuellt.

Jag rekommenderar att man talar igenom den
eventualiteten innan uppehållet och då även ta upp
självmordstankar som kan bli verklighet för
att bestraffa psykologen.

Den psykotiska människans möjlighet överhuvudtaget
till uppehåll är en grannlaga historia där man som psykolog
må ha detaljerad kännedom om tidiga separationer och
vad patienten gjort under dessa.

Om uppehåll blir nödvändigt så ska patienten ändå
kunna ha telefonkontakt under veckorna med sin
psykolog och kanske ett möte eller två ifall uppehållet
blir flera veckor som det kan bli vid sommartid.

Så gott som alla psykotiska patienter är inlagda
redan från början och det är nödvändigt att
personal känner till den psykoterapikontakt
som finns mellan patient och psykolog. Även
medicinansvarig och psykolog måste kunna
tala med varandra.



Det här är rekommendationer som jag själv använt
mig utav och kommit fram till efter att naturligtvis,
tidigt i karriären, ha provat olika modeller.

Som psykolog med psykoterapeutiskt arbete går
man alltid "i fällor". Det ska man göra. Med det
visar man patienten att man är av kött och blod
och överlever ett fall eller t o m av att bli
tillknycklad.