Jag går genom byn,
medan vinden leker
i mitt hår,
och drömmarna växer
i min själ,
svävar som fågeln
under himlen
utan moln.
Jag simmar i ån
där vattnet
stillat sig,
i en famn
av ljusgrönt skimmer.

Björken står vit
som en brud,
under skira slöjan.
Göken hoar
och tystnar,
hoppas på gensvar,
ett slut på ensamhet
och lockrop.
Jag nynnar på en
okänd melodi
med toner i dur,
men väntar
inget svar.

Jag fortsätter
som i trans,
med stigande feber
av sol och vår
i mitt blod,
en rusig diktares
syner
av verklighet
och illusion,
av förnuft
och dårskap.
En väg så svår,
men lätt att gå
när valet är gjort.