paris i detta mystiska dödsljus, genomskinliga människor som kom och gick som de ville, jag som satt själv i rummet under dagarna, detta dödsljus; en ljuspelare av intensitet slog ner från fönstergluggen över det mörka skrivbordet och fick bläckhornet att lysa, min mor kom och gick genom rummet i sin vita klänning, i skallen lyste hennes ögon som svarta hål, det gick människor genom rummet om nätterna, jag kunde känna dem vi skrivbordet där jag satt, det var vackert,
ett litet barn kom springande över golvet, han bar en gammal hatt i sin hand, det var en maläten, gammal hatt som jag inte sett på flera årtionden, röken från min ciggar gav dödsljuset från fönstergluggen en sällsam karaktär, jag skrev för att rädda min själ, jag skrev för att rädda tiden undan ett skeppsbrott, jag kunde inte uthärda tanken på att åren, alla dagarna med barnen och med E, skulle sjunka ner i glömskans obevekliga avgrund, dit inget ljus skulle nå, dit liken från de förflutna åren sjunker när ingen dokumenterar deras gång, att skriva var således att härbärgera det förflutna, driva upp det på land igen ur glömskans svalg, att balsamera det i en sarkofag av tidlöshet, ja vad är litteraturen om inte en underbar sarkofag för tiden att bevaras, där kronologins ansikte varsamt ska förmultna under flera århundranden, där kronlogogins ansikte gick att vidröra för de kvarvarande, ja litteraturen är en sarkofag och författaren är en gravsättare, en konservator, en författare är någon som underkastar sig det mödosamma arbetet att balsamera det förflutna och rädda det undan desintegration, rummet är något öppnare nu, återigen kan jag se ett barn på golvet med en maläten, gammal hatt i handen, min mors ögon är fortfarande levande i den kropp som sedan länge varit ett lik begravt på père-lachaise, arbetet fortskrider vid skrivbordet under fönstergluggen, en natt i paris i detta mystiska dödsljus,