Sune verkade ha en som sådan där kristallkula
inbakad i sinnet. Så han lät patienten mista sitt
ben istället för att försöka sig på att rädda det.

Eftersom han var med i första världskriget och de
var långt från något lasarett. Tog han fram sågen
och bara några månader senare kom så freden likt

en vit duva den lyfte en sten från hans hjärta.
En muskel i hans bröst, som inte alls verkade
vara av sten. Mannen som räddats till livet av

Sunes raska ingripande, föreföll att vara en god
reparatör själv och såg vad han kunde göra med
en bit lera, vilken fick bli en brevpress i form av

en rad kulor, att kunna få Sune att kunna minnas
sämre dagar, då kamratskapet decimerades en
smula dagarna i ända, där även vädrets makter

verkade vara som emot dem stundom. Det myckna
regnandet fick marken att uppföra sig en hel del
som illa för den tynande gruppen i en fältskärens

närhet. Redan efter något år som frivillig provs-
makare av frukost på ett sådant där hotell som är
så fullt av invalider hämtade sig sedan Sune alls.

I det civila strax före kriget, omkring 1912 hade en
vän frågat honom om han hade några utsikter att
bli läkare och han hade förstås svarat nekande på

den frågan. Eftersom han var finsnickare och hade
slagit sig på att söka bygga och reparera möbler där
på Antons egen verkstad, det inte såg ut precis så.



(Om bilden.
Visst vattnas det i munnen på dig närdu iakttar den
efterrätt bestående av äppelpaj, vaniljsås, vimsad
grädde samt att tallriken, vilken ärhet, står på ett
underlägg av den finaste kork...
Skymten av en tunn bok syns i övre vänstra hörnet
av bilden, boken handlade nog inte om träd ordet
till trots, En, är ju som bekant ett träd utanför Slite,
där jag tillbringade veckan med att göra vad jag nu
inte längre minns något alls av den sommaren)