Ovan etagens planka
väntar en frid att få.
Hör jag den, sällsamt, vanka,
som aldrig var min att nå.
Vill du följa mig dit Fortuna
innan klockorna slår till kväll?
Vill du bära mig, Lupus Luna,
från min dagliga ensamcell?

Bakom en krok i taket
gömdes en lucklönngång,
den såg jag när nattligt vaket
jag hörde från ovan sång.
Det tycktes mig klart och verkligt,
den lät mig som brustet brus,
det tycktes mig något märkligt
för min cell är högst i vårt hus.

Jag måste först lura min fångbest
som sover ned luckans port.
Han sover till skalv av ångest
för allt han har tänkt, ej gjort.
Måhända därför han vaknar
och gläfser, ibland förställt,
sen lägger sig platt och raknar
och drömmer om tid han skällt.

Men när mitt cellskap är lurat
vill du följa mig upp ikväll?
Det är mig ej menat inmurat
få bygga min egen cell.
Få stapla på hög var bricka
och bryta den sen, börja om...
...vill du följa mig, lyckans flicka,
slå din arm runt min hals, och kom.