Jag vaknade en morgon och det gjorde den maniske teckentolkaren också.
Vände ett varv och slumrade vidare. Det var inte min dag, Kanske var den hans?

Maniska teckentolkaren klädde sig och öppnade ytterdörren till farstun. Därute flög fladdermusen. Ibland var den där. Lite vilse inomhus.
Han försökte fånga den för att sätta den i trädet utanför. Den bor i en blodlönn.
Men den dog.

Maniska teckentolkaren gick över torget vid palatset där landshövdingen bor och där fick maniska teckentolkaren kliva över en nyss död kaja.
Hon var fortfarande varm i sina svarta grå fjädrar. Inte ens den pliriga blicken hade lämnat fågeln än.

Maniska teckentolkaren gick på stigen ned mot domkyrkan och där mötts han av en död kråka. Den låg där med ena vingen aningen mer utspärrad än den andra.
Han förstod inte vad hon sa till honom; bara att hon var stor vacker och alldeles, alldeles död.

Maniska teckentolkaren blev rädd. Han kunde koden.
Maniska teckentolkaren vände hem och väckte mig. Sa att det nog ändå var min dag.
Min alldeles egna. Fast en dålig. Jag tolkade det så i alla fall.

Senare på kvällen klagade jag över lukten av bränt.
M-A Null sa:
Du tycker alltid att det luktar illa. Du luktar dött kött ibland, urin ibland och nu bränt. Och aldrig kan jag känna.

Men han hade fel för det var biblioteket som brann upp.
Vi kunde plötsligt båda känna brandröken.