En flicka som bara ska cykla hem från en kompis böjer sig ner för att plocka ut några blad som fastnat i cykelhjulet.
En liten flicka, som bara vill hem och sova anar inget ont. För den lilla flickan är i staden hon bor i, staden hon känner.
Där kan inget ont hända, hon har ju cyklat här minst hundra gånger.

Men i buskarna intill står mannen. För långt borta för att synas, men ändå för nära.
Mannen i buskarna skulle bara kissa, på väg hem från pubben. Och kanske hade han druckit för många apelsin-drinkar,
men den satans kärringen vid baren hade väl inte behövt vara så otrevlig?
För han hade bara tänkt kissa där i busken, när flickan kom. Röven i vädret hade hon, när hon pillade med cykeln.
Och kjolen, som döljde precis lagom mycket, hon bad ju om det. Hon bad ju om hans långa saftiga kuk.

114 människor passerar varje dag övergångsstället där flickan stannade. Men inte en jävel hade lust att pasera mellan halv tolv och tolv.
För det är så snabbt det går, fast det känns som en evighet.
För det går mycket snabbare än man tror att ta tag i någon som inget ont anar. När stor och stark vill ha ner liten och svag på rygg, tar det inte mer
än bråkdelen av en sekund.
För det är mycket svårare än man tror att slåss mot oväntade händer som griper, mycket svårare än man tror att slåss mot rädslan som dunkar.
Och efter hundra års kämpande, eller några minuter så inser man att man är fast. Man är fångad, man kan inte komma låss.
Och den lilla flickan skrek. Slog med armar och ben och tänkte på att hennes nya blus nog skulle bli väldigt smutsig i det våta gräset.
För han fick ta vad han ville, den okända med starka nävar, hennes plånbok, mobil, cykel, ja allt hon ägde. Bara han inte gjorde henne illa.

När allt väl var över, en evighet senare. När blodet från ögonbrynet började torka, när trosorna som hängde på en av buskarnas grenar hade slutat gunga.
Då kunde den lilla flickan börja röra på sig. En tyst och tom blick som rörde sig i ett totalt mörker. En ända tanke, hon var inte död.
Blodet som rann mellan benen, den sönder rivna blusen, de stora blåmärkena runt de små äppelfomade brösten. Håret som varit alldeles nykammat för en halvtimme sen.
Inget fanns, bara höga ekon av stönanden, skrik och väsanden.
För vem viste att det är så långt mellan att stå och att ligga. Vem visste att det tar sådan tid att resa sig igen. Från att ha legat till att stå, från att vara sårbarast i världen, från att ha sårats till att vara stark och
orka igen.
Men hon reste sig, den lilla flickan. Hon hittade sina trosor och hon hittade sin ena sko. Hon hittade aldrig lös naglarna, men hon tänkte att hon kanske kunde komma hit en annan gång och leta
upp dom. Eller aldrig mer igen.
För de finns de stunder så livet slutar leva, då allt ljus slocknar och det ända man behöver är värme och trygghet. En jävla massa trygghet.
Och hon visste att bara ner för backen, runt telefonkiosken och förbi blomsterbutiken, där bodde vännen.

När man inte väntar någon och det ändå ringer på dörren blir man alltid misstänksam. Alla måste vara tysta, smuggelspriten måste gömmas och musiken måste sänkas.
Det kan vara vem som helst.
Men när man öppnar sin dörr och tror att man är beredd på vad som helst, har laddat upp med alla ursäkter och bortförklaringar man kan, tror man fel.
För att möta ett par tomma ögon av kalla tårar, en söndrig flicka som haltande stäcker ut sin hand och ber. Ta mig till tryggheten, för jag har blivit våldtagen.
Det finns inget värre. Och det är då tiden stannar, för alla andra också. Det är då man gör allt för att hjälpa. Ropar på de andra, det är alvar nu.
Inga fler drinkar, inget mer flirtande, alvar. Min bästa vän har blivit våldtagen, någon har tagit på henne, någon har skitit i vad hon sagt. Någon har tryckt ner henne på marken
och tagit något, de absolut inte får ta.
Ni måste hjälpa mig. Ni måste hjälpa min bästa vän.

Ett par starka och vänliga armar bär in flickan. Soffor kan vara så förbannat mjuka ibland, och okända ögon kan se så förbannat trygga ut, bara de håller sig på bekvämt avstånd.
Bara de lyssnar, kommer med vatten och varma händer. Torkar blod, lägger en filt. Ringer det tryggaste som finns i hela världen. Mamma.
Och trotts att allt är borta. Hela livet är borta och inget finns kvar, förutom tårar och vansinne. Vill man ändå säga till det tryggaste i världen att allt är okej.
Jag är okej mamma, jag lovar. Det är inte så farligt.

Först senare, mellan rena sjukhuslakan och med tre brutna revben är det så farligt som mammas första blick förklarade att det var.
Först senare kommer alvaret, kommer verkligheten ikapp. Allt annat har bara varit en sjuk dröm.
Det är när man inte kan vakna, som de riktiga tårarna, den riktiga paniken kommer..