Pojken

en isstod
som frusit fast
gång på gång

det slutna ansiktet
döljer försvarslösa rop
tomma ögon

utan liv

svarta hav som sköljt över
de ljusaste av ögonblick
för många gånger
allt för många

gånger


Pojken

med borttappade riktmärken
i livets labyrint

har kysst det onda
gång efter annan
såriga läppar

sårig själ

surrat sin inre last
kantat vägen med variga minnesmärken
och glömt

sin inre styrka


solkiga minnen klättrar
på ryggradens slut
och frågor om gårdagen
hänger sig kvar

i halsens kött skär
stålvajerns vassa kanter in
den inbillade
den ofrånkomliga
så stark

i det svaga


Pojken
en isstod
i sankmark