År 1944, Normandie. Salt vatten sköljer över en fransk strand. Vår väg till Paris. Tänk om någon kunde återge soldatens tankar i ord. Någon som kan förklara för oss vad vi gör här idag. Någon som vill berätta att vänskapen ger oss styrka så vi orkar kämpa och möta allt som står framför oss denna regniga dag. Det hjältemod och kamratskap som finns här mellan vänner idag, önskar jag minnas och få delge för all tid framåt. Tänk att något så fint som heder och ära även kan finnas här en skammens dag.

Varför är en fråga som jag inte orkat ställa mig innan. Varför, är en fråga jag kan ställa mig nu. Varför kyler den blöta sanden jag ligger på, varför är vindens vinande bris så varm genom mitt hjälmklädda hår, varför är min vän som drog mig ner i skydd inte här, varför fick jag vara kvar i vattnet när han fick gå bort? Tänk om någon kunde berätta om det han gav mig idag. Min själ kippar efter en gnutta förstånd i detta hav av vanvett. Tacksamhetens tår rinner ner och hänger sig kvar på min skäggstubbs sargade kind.

Jag ställer mig upp för att axla den börda som ödet tilldelat mig men viljan hjälper mig inte så långt. Bördan som kommer med att leva när de kulsvärmarna likt eldflugor söker över stranden för att dräpa allt liv. Det ringande ljudet i mina öron efter den senaste knallen, döljer mitt hostande när jag försöker bli av med smaken av grus i min mun. Jag faller, och hittar andan bredvid en tyst, kall modig vän. Något har lämnat din blick, lämnat din blick ofokuserad och bara så tom. Du svarar inte på mina frågor, fast du har en halvöppen mun. Du ler fast eldflugorna slitigt stora hål i din unga kropp. Jag reser mig igen bara för att falla bredvid en okänd, känd. Han är inte som oss men är ändå så lik. Denna rockklädda gråa man, såg jag tidigare genom ett ensamt kikar glas när han föll för mitt svarta kryss. Bredvid honom ligger en väska med ett rött kors på. Han var här för att hjälpa. Hjälpa de andra behålla sina liv istället för att bortröva våra.

Min hand skakar. Min syn och väg där jag nu stapplar blir grumlig. Med ett visslande ljud rasar ondskans granat ner mot marken och skakar den med en kraftig vibration. Jag stannar upp för att torka rent min syn vid foten av en slät klippa, en klippa gjuten av människohand i hård betong. Målad i grågrönt kamouflage för att dölja sin råa kalla fasad. Ett långsmalt utsiktshål ovanför det höga gräset, bjuder på en rödfärgad syn över en stålhinder försedd strand. Med en böljande flaggan på toppen för att skilja och ena oss människor. Flaggan tillhör inte min nation men som jag är tvingad till att ta. En bit tyg, som är värt mer än alla våra liv. Eldflugorna svärmar igen och nio små kulhål drar fram en fläck av blod. För att komma åt min triumf bryter jag bort en fiendehand som med ett dödsgrepp håller hårt i flaggans stång. Bakom detta fasansfulla verk visar sig en blomsterklädd äng, ett brinnande järnvrak och en fristående säng. Kan jag inte få välja det jag vill se? En skylt ”Café” och en skylt ”Paris” Caféskylten som balanserar i vinden på en skruv, slår till med ett metalliskt ljud när den rycker till av kraften från ännu en granat. Caféskylten pekar nu mot en ogästvänlig ruin och Parisskylten pekar snett upp mot ett regntungt moln.

Kanske är det just himlens paradis som är närmsta vägen till Paris.