Jag är en sån där som tänker mycket. På saker som hänt, saker som kommer att hända och såklart sådant som händer. Mitt huvud är alltid fullt av ostyriga tankar som försöker hitta en egen väg att uttrycka sig. Det är min sköld. Världen är en ond plats och utan skölden blir jag hjälplös. Jag kanske verkar glad och trevlig, men oftast känner jag mig… instängd

Jag lämnar mitt rum i en enda röra, som vanligt, och går in för att äta middag. Vid bordet sitter min mamma. Hon är kort, lite rundlagd, söt och snäll. Hon antingen flinar eller suckar om något som hänt på jobbet. Skriker till min bror att komma och äta. Inget svar. Hon skriker igen. ”Jaa” hörs det välbekanta svaret. Jag sätter mig som vanligt på min plats och börjar berätta om min dag. Undrar var Angelika är. ”Hos farsan” lyder svaret. Sen talas det inte mer om det. Han är ett kapitel för sig, något som man inte vill gå in på i onödan. Äter upp maten och går sedan ut till mitt rum igen. Ja, ut! Jag bor i förrådet.

Ångesten griper plötsligt tag i mig och jag minns något som jag trodde att jag hade glömt. I min ensamhet sitter jag sedan och gråter över hur misslyckad jag är. Allt känns för en stund som mitt fel, fast jag vet att det är omöjligt. En bild av mitt femåriga jag etsar sig fast på min näthinna. Plötsligt är jag tillbaka i vårt gamla hus. Sitter utanför mammas och pappas sovrumsdörr. Den är stängd, vilket är ovanligt. Hör pappas röst från köket. Han skriker och gormar om något. Ger sig på allt och alla, till och med stackars Linuskatten och undulaten jojo. Från sovrummet hör jag snyftningar. Mamma är där inne. Smärtan håller sig kvar när jag kommer tillbaka till nuet. Plockar upp telefonen. Måste ringa någon. Måste få bekräftelse på att jag finns och inte är sinnesjuk. Men vem ska man ringa? Svår fråga, när man skäms för sig själv.

Slår på tv:n. Ingen att se. Stänger av igen. Känner en klump i halsen. Tårarna svämmar över och jag snyftar kraftlöst mot mormors gamla slitna teddybjörn. Hans päls blir svart och jag måste torka av honom. Torkar mig i ansiktet med tröjärmen. Den blir full av svart kladdigt smink och jag svär argt. Nu har gråten övergått i ilska. Jag sätter igång cd-spelaren och lyssnar på Das ich. Jag fylls plötsligt av en vanmakt och tänker på min yngre halvbror Tobias och hans mamma. Han har alltid varit orsaken till att jag velat fortsätta mitt liv, när det har känts som värst. Han är otroligt smart, trots sin ringa ålder på fem år. ”Varför är min pappa dum med min mamma?”, frågar han mig ibland och jag slås av hur otroligt ledsen han ser ut. Inga tårar, bara tyst sorg. Jag har tyvärr inget svar. Det är något som jag också undrar.
Hur kan en människa vara så ond? Hur kan någon få en kick av att göra någon annan illa? Det är min så kallade far i ett nötskal.

Plötsligt piper det till i mobilen. Sms. ”Yaay”, tänker jag ”Någon vill prata med mig!” Tar upp telefonen. ”ditt kort är nu påfyllt, starta om mobilen för att kunna skicka och ta emot mms igen. Mvh Telia.” Jävla Telia! Och jag som trodde att jag var poppis. Jag ser mig omkring i rummet i hopp om att hitta något att göra. Hittar ett block och skissar lite förstrött. Ger upp efter några minuter. Reser mig från soffan, kollar sminket i spegeln och går in. Drar på mig skorna och jackan. ”Jag går ut en sväng”, hojtar jag till mamma som sitter i vardagsrummet och går ut genom ytterdörren. Låser den och sätter in hörlurarna till mp3:n i öronen. Den är nästan som min älskare. Den finns alltid där när man behöver den, förutom då batterierna är slut förstås. Men nu har den nyladdade batterier och jag ger mig ut i det snöiga vädret med låten City of Delusion med Muse i öronen. Går mot skogen och den underbara ensamheten. Inget tjat, inget gnäll. Skogen sårar ingen. Jag ökar takten och går mot elljusspåret. Önskar att jag hade en hund. Då hade jag haft någon som kunde följa med på mina väldigt underliga promenader. Mobilen börjar ringa och jag svarar utan att se vem det är.
”Tjena, vad görs nu då? Tänkte höra med dig om du har lust att vara storasyster en stund ikväll?”, hörs en välbekant röst. Det är Pernilla, Tobias mamma.
”Visst!”, säger jag och vänder om. Vi snackar lite skit som vanligt, innan jag viker igen locket på min Samsung och går i rask takt mot Skiftesgatan.

Jag ringer på dörren. Världens jobbigaste signal hörs. Små steg och en glad röst kommer från andra sidan dörren. Min ljusblonde lillebror öppnar den. Med ett leende som kan smälta betong ser han på mig. Jag hejar på honom och han vill genast visa mig sin nya bamsefilm. Jag tar av mig skor och jacka och går in i lägenheten. Pernilla springer omkring som en skållad råtta och letar efter något.
”Hej!”, säger hon, ” det finns gofika i kylen, Ta hand om Sandra nu, Tobias!” Sedan har hon försvunnit ut genom dörren.

Jag och Tobias ser på varandra och han säger: ” Vilken cool väska du har, och titta, den har ju en tunga, så knasigt!” Han petar på min knallgröna lurvväska och skrattar förtjust. Jag lägger ner den på golvet och går in i köket för att fixa fika.
”Jag vill ha oboy”, förkunnar han högtidligt och undersöker allt jag gör med minutiös noggrannhet. Sedan tar vi in lite saker i vardagsrummet och sätter oss och ser på Bamse. Han pladdrar på som vanligt om allt möjligt och skrattar åt bamses knasigheter. Plötsligt säger han: ”Min pappa tycker inte om min mamma.” Jag blir chockad och blir tvungen att sätta ner mitt saftglas på bordet igen.
”Nej, det kanske han inte gör.” säger jag. Han funderar en stund.
”Måste jag också inte tycka om henne?”, undrar han och ser på mig med stora blå ögon. Jag skakar på huvudet och häller i mig saften.
”Även om han inte tycker om din mamma så måste ju du få bestämma själv om vad du vill tycka. För du tycker ju väl om din mamma?” Han nickar.
”Dåså, då kan ju du tycka som du tycker och han får tycka som han tycker. Men om han säger att du ska tycka som han gör, så ska du säga åt honom att din mamma är bäst och att du tycker om henne. Förstår du?” Han nickar igen och stoppar in en hel bulle i munnen på en gång. Det blir tyst en stund. Sedan säger han med allvarlig röst: ” Sandra, du är ett spöke” Jag skrattar och kramar om honom. Nu är jag återigen glad. Världen kanske inte är så ond ändå. Inte när man har en sån underbar liten blond, blåögd och smart pojke till lillebror. Sen så har man ju sina vänner såklart. Det bästa är när jag får tid att spendera en hel dag med bägge parter. Då mår jag bra och min tillvaro ljusnar något. Livet är inte dumt när man lever.