Fysisk utmattning är som honung för en trött själ.  Sara vaknade upp något senare än hon brukade. Hon var ju trots allt van vid att Linus var hemma och han sov aldrig längre än till 7.  Hon log långt innan hon lät ögonen öppna sig. Hon lät tankarna mumsa och njuta av det där oerhörda som hänt, bara några ynkliga timmar tidigare.  Hon, Sara Beatrice Westman var en åtråvärd kvinna, en riktig manslukerska. Hon hörde nästan hur hon fnittrade till i tankarna. På ett sätt var detta underbara bara hennes, på ett annat sätt skulle hon utan tvekan vilja visa det på storbilds-tv inför alla vänner, ovänner och bekanta. För vem skulle tro henne? Hon lät sin hand glida ut mot hans sida av sängen. Den var tom. Kanske kunde hon känna en viss värme som fortfarande pyrde i lakanen. Men inte tillräckligt. Han hade gått.   Glädjen mattades hastig ut och hon slog upp ögonen för att få sanningen bekräftad. Kudden visade fortfarande avtrycket av hans huvud. Hon kunde till och med urskilja en liten drägel fläck i högra hörnet mot henne. Mot sitt bättre vetande började hennes hjärna arbeta fram olika förklaringar och olika lösningar. Han var ju bara i köket Han hade åkt för att köpa frukost Han skulle ringa snart Men logiken smattrade sitt mantra Han är borta Han är borta Han är borta Han är borta!   Hon låg kvar i sängen och stirrade upp mot taket. Det hade börjat gulna. Hon hade visserligen slutat röka nu när skatten gick upp senast, men taket hade hunnit gulna. Det måste hon ta tag i snarast. Det såg rent för taskigt ut.  Med en suck började hon blinka. Inga tårar, inte än. Vad skulle hon egentligen gråta för? En natts het lusta? Hur många såna som hon hade någonsin fått uppleva det? Gissa om hon skulle ha något att avslöja på nästa tjejträff. Fast, hon kände sig lite blyg, kanske bara vissa delar. Inte ens för andra kvinnor kunde hon tala fritt om sin kropps ohyggliga hydda. Hon ville om möjligt inte frammana bilder i deras huvuden, hon ville absolut inte bli något som man skrattade åt när hon vände ryggen till. Så som Tess gjorde. Fast i ärlighetens namn brukade hon inte direkt besvära si g med att vända ryggen till heller. Det var smärtsamt att tänka på Tess och hennes förolämpningar. Och alla dumheter som Linus kom hemdragandes med. - Mamma varför är du så tjock? - Tess säger att tjocka människor är dom som är för lata, är du lat mamma? - Du borde inte ha smör  på smörgåsen säger Tess, då blir man fet som du. Av alla förolämpningar hon fått ta emot via sin son hade hon bara en gång konfronterat Tess. Som förståss såg ut som den helige ängeln, oskyldig och sårad att någon ens kunde tro något så hemskt om henne. - Men Sara, jag skulle aldrig sjunka så lågt som att göra mig löjlig över andra människors handikapp förstår du väl. Handikapp? Ja du, bättre vara lite otymplig än mentalt stympad. Fast, nog skulle hon själv byta vilken dag som helst, tänk att se sig själv i spegeln och kunna se någon annan som står där bakom, eller kunna le stolt och inse att kläderna sitter fint?  Sara vände huvud mot kudden. Hans passform hade sakta börjat anta en vanlig kuddform igen. Hur hon än ansträngde öronen kunde hon inte höra något slammer från köket. Men, tänk om han lämnat en lapp. Smidigare än hon själv trodde möjligt hoppade hon upp ur sängen. Hon var spritt naken. Låren kladdade ihop mot varandra, inte bara av svett insåg hon. Fan, hade dom inte använt kondom? Frenetiskt jagade hon igenom sitt minne efter den där avtändande sekunden då han borde ha slitit upp kondomen. Hon åt ju inga piller, hon var ändå för tjock för att dom skulle göra någon nytta. Men minnet av något kondomöppnande fanns inte. Bara glödande blickar, hans varma fuktiga tunga, hans lätt darrande händer. Hon stönade av lätt upphetsning till minnet. Med våld slet hon sig sedan fri från drömmen och rusade in i duschen.     Hon satt på huk och riktade strålen mot den kritiska punkten. Jo, nog förstod hon att det kunde vara för sent, men det var väl värt ett försök? Hon sköljde länge, tvålade och sköljde igen. Kanske skulle hon försöka få tag i ett dagen efter piller, men vårdcentralen var ju stängd på lördagar, och på akuten skulle Frida ur kompisgänget jobba hela helgen. Aldrig i livet att hon chansade och råkade springa på henne där. Liselott hade säkert redan ringt runt och skvallrat att hon sett Sara med en störtsnygg man och sen att komma och be om ett dagen-efter-piller, ja det skulle bli ringar på vattnet i flera år.   Lägenheten var tom, i alla fall på alla bevis på att hon delat gårdagen med någon. För säkerhetsskull kollade hon att plånboken var kvar, att hennes ynka smycken hängde kvar på kroken i badrummet. Allt var kvar. Men någon lapp hittade hon inte. Det enda minnet han lämnat var blommorna och disk. Inte ens en strumpa. Sara bet sig i läppen. Hon skulle inte gråta. Fan, varför skulle hon gråta? Vem kunde tro att hon skulle fånga in en sån kille och få sig ett ordentligt skjut? Ordet skjut fick det att vända sig i magen på henne. Hon försökte med ONE NIGHT STAND men det kändes inte alls bättre. - Fokusera! Hennes röst skar sönder tystnaden och lämnade ett tomt eko efter sig. Diska. Hon måste diska. Hon måste bädda. Hon måste städa. Om ett par timmar skulle Linus komma hem och då måste allt se bra och vanligt ut. Inte en söndergråten tramsig mamma. Gud vet att han sett mer tårar än vad han borde sett efter separationen. Visserligen hade hon provat vara stark, men hon kände sig så utelämnad, övergiven, värdelös... - FOKUSERA!   Det tog inte många sekunder att diska upp. Städningen var över på en gång. Men bädda sängen kändes jobbigt. Hon hämtade sin lilla grå bärbara och kröp ner på hans sida. Hon borrade ansiktet ner i kudden. Den doftade svagt av tvål, precis som han.  När hon slöt ögonen kunde hon fortfarande se hans blick. Han hade verkligen velat ha henne, hon kunde inte tvivla på det. Killen hade varit kåt och hon hade varit hans musa... tillfälliga musa. Kanske brukade han göra sånt här ofta. Sjukdomar? Hade han haft några sjukdomar? Hon måste analysera kroppen noga efter det här, kolla flytningarna att dom var som de skulle, känna efter så inget kliade. Surfa på nätet för att se vilka symptom olika sjukdomar kunde påvisa. Men samtidigt, troligast var att allt var okej. Hon borde inte bli gravid. Linus hade varit svår att få, det tog två år och kanske var det kämpandet med att bli gravid som varit början på slutet?  Sara drog åter in doften från kudden som hennes kind lutade mot.   Självklart var det Tess som lämnade Linus. Hon hade säkert bundit fast mats i garaget eller nåt för att få gotta sig i Saras elände. Sara log, ett påtvingat leende, något som båda kvinnorna var ytterst medvetna om. - Vem var killen med Saaben då? - Vilken kille? Sara tänkte inte ge henne något som helst skvaller. Istället hukade hon sig ner till Linus och hälsade honom välkommen först med pussen, sen kramen och sedan näsandet. Allt enligt tradition. - Jamen han du pratade med igår, han med den där blå bilen. - Jaha du menar Fredrik, nä ingen du känner. I sitt inre mörka, elaka rum kändes det fint. Att liksom bara reta ragatans nyfikenhet ännu mer och sen bara släppa ämnet. - Så, har veckan gått bra? Hon lät sin blick glida upp längs de två meter långa benen för att med hjälp av någon sorts stavhoppningsmetod hoppa över bysten och slutligen landa på de kalla grå ögonen där uppe i horisonten. - Ja det är klart, Tess var inte ännu klar med killen och Saaben utan fortsatte närmast irriterat, Fredrik vad? - Äh du känner honom inte, han var bara på genomresa. - Vaddå genomresa? Hur känner du honom? Sara kände hur knäna började protestera ilsket mot tyngden av hennes kropp och reste sig långsamt upp. Både för att provocera donnan framför henne, men också för att om hon ställde sig för fort brukade hon tappa balansen. - Egentligen kan jag inte förstå hur du har något med saken att göra. Hon log mellan sammanbitna tänder och försökte se nonchalant ut. - Fan vad du var lättstött då. - Har inte Mats sagt att vi försöker att inte svära så mycket framför Linus, små grytor har också öron förstår du. Dessa stunder var som en överfull lördagsgodis påse för Sara, tillfällen då hon fick tillrätta visa surrogatmamman, platta till henne lite. För hon kände Mats, mer än den där rangliga flaggstången någonsin skulle göra, och han hatade svordomar och tog sin roll som uppfostrare på största allvar.  Att Tess blick blev vass som ett skärblad var som om någon vänligt bett att få fylla på godispåsen ytterligare och Sara kämpade emot att få fnittra människan rakt i ansiktet av ren belåtenhet. - Du tror du är så High and mighty eller hur? Fast både du och jag vet att du är inget annat än en vandrande flottbomb och att vissa män föredrar atletiska kvinnor med längre livslängd. Sara måste medge för sig själv, att i dessa verbala fighter brukade Tess gå vinnande ur, i alla fall om man räknade de direkta hjärthuggen. Men själv kunde hon inte visa hur det sved för ett par blå ögon stirrade sorgset upp på henne. - Mamma vad är livslängd? - Äh det är bara ett sånt där krångligt ord som Tess fått lära sig i skolan, när du blir lite större förstår du också det. Fnysningen från Tess var som ett litet plåster på det stora sår som blödde ymnigt inom Sara. Men för allt i världen skulle hon hålla detta gömt inom sig. Tess avlade en kort rapport om sonens vistelse, med olika spydiga kommentarer invävda där de fick plats. Men vid det här laget var Sara så knäckt att hon bara log vänligt och väntade tills människan kunde varsamt puttas ut genom dörren. Jag ska inte sjunka lika lågt, jag orkar inte sjunka lika lågt, jag måste vara ett föredöme. Med dessa tankar malandes inom sig kände hon lättnaden sprida sig när Tess och hennes decimeterklackar struttade nerför cementtrappan.   - Så älskling, äntligen får jag ha dig för mig själv en stund. Hon vände sig mot den som hon älskade mest i hela världen, den enda som älskade henne tillbaka förbehållelse löst. Ändå kunde hon inte hjälpa att hon lät blicken fastna på den stängda ytterdörren i hopp om att han skulle komma tillbaka med någon lam ursäkt eller förklaring som hon förståss genast skulle godta. Och telefonen, som för en gångs skulle vägrade ringa. De bakade tillsammans. Linus älskade att baka. Fast mest älskade han att slicka av skedar och skålar. Varje gång höll han på att göra en Emil och fastna i degskålen. Men det hade blivit en del av traditionen så det slutade bara med skratt och ett dopp i badkaret efteråt. De fikade gofika före kvällsmålet. Hur fel som helst, det visste både mor och son, men ändå man måste ju fira att man fick vara tillsammans? Man måste ju tillåtas tröstäta när man än en gång lämnats av en man, som man egentligen aldrig ens fått lära känna ordentligt.   När Linus somnat slog Sara igång Internet. www.hitta.se Med snabba fingrar tryckte hon in hans namn Fredrik Marklund, han hade berättat att han var bosatt i Luleå så hon skrev in Luleå. Inte en enda träff.  I Piteå fanns det tre, i Umeå inte en enda. Men Piteå? Hon lutade sig tillbaka i stolen och önskade att hon haft en ask Blå Blend att stilla oron i kroppen med. Han hade definitivt inte talat med Piteå dialekt. Egentligen inte heller med Luleå eller Umeå dialekt. Kanske var han student? Hon suddade bort Piteå från skrivfältet för ort och tryckte på sök än en gång. 37 stycken i hela landet. De allra flesta skulle tydligen bo inom ett par mils radie från Skellefteå där hon själv bodde. Visserligen hade tanken slagit henne att han kanske inte använt sitt riktiga namn, men varför skulle man använda ett falskt namn och ändå berätta så privata saker som han gjort. På sätt och vis insåg hon att hon besvarat frågan, han var ju ändå anonym. Hette han ens Fredrik.  Med flinka fingrar suddade hon bort Marklund bakom förnamnet. 2000 träffar på privat personer 366 på företag. - Helvete Han hade ljugit. Någon kunde ha tatuerat in det i hennes panna och dum som hon var hade hon säkerligen bara kammat ner luggen över tatueringen och fortsatt tro på vartenda ord som han sa. Vad hade varit lögn? Allt? Berättelsen om sitt avslutade äktenskap, om sveken, om frun otrohet, om missfallet och om hur han blivit utfryst på grund av fruns elaka lögner. När hon upprepade hans historier i sitt inre lät de kanske något överdrivna, men om hon slöt sina ögon och såg sorgen i hans blev hon åter osäker.  Med en suck skrev hon in www.eniro.se i adressfältet, hon tog fram privatpersoner och skrev in Fredrik Marklund och Luleå. 11 träffar. 45 i hela landet. Varför fortsatte hon söka? Vid det här laget visste hon egentligen med säkerhet att han uppgett fel namn, och vilket efternamn kunde fungera bättre i Skellefteå än Marklund. Två i kompisgänget hette Marklund utan att ens vara släkt med varandra. Mats mamma hade tagit tillbaka Marklund som efternamn efter att de skilt sig. I skolan hade hon aldrig gått en enda klass utom minst en, ofta två eller tre Marklund i samma klass. Sällan eller aldrig verkade de vara släkt, åtminstone inte på närmare håll.   Så Fredrik, om ens det var hans namn visste nog mycket om Skellefteå för att veta att staden var inpyrd av en hel jäkla hop Marklundare.  Ilska och besvikelse rev inom henne. Tappra försök till självpeppning gjordes, men utan att lyckas. Hon hade blivit utnyttjad. Mitt i all ledsamhet och allt elände måste hon skratta. Hela livet hade hon blivit utnyttjad - bakat till fester, städat efter dem, bjudit fattigare vänner på bio, middag, varit barnvakt när andra velat gå ut men inte hittat någon att vakta de små liven, lånat ut sin cykel för att aldrig få tillbaka den... men aldrig i sin vildaste fantasi hade hon trott att  hon skulle bli sexuellt utnyttjad, men just nu, medan datorn loggade ut var det precis så hon kände sig.   Med en suck öppnade hon balkongdörren. Kvällen var mildare, tack och lov. Det blev aldrig mörkt, men värmen avtog åtminstone lite. I huset mittemot hade de en grillfest. Det skulle förståss reta upp tanten nedanför, för musiken var rätt hög, och ölburkar slängdes åt både höger och vänster. De spelade Kubb med inlevelse. Hon log lite för sig själv och tillät sig titta på deras lek. - Vafan glor du på? En berusad yngling pekade  med sin Heineken flaska mot henne. - Ge upp nu Marklund. Marklund. Skulle hon skratta eller gråta. - Men vaddå då för fan, hon står där och stirrar på oss ju! - Det spelar ingen roll, det är din tur att kasta. - jävla fläskapa. Nog för att det sista yttrades något tystare, men den hjälpsamma vinden förde orden rakt till henne. Hon lämnade sin balkong. Stängde dörren. Slog av tvn som fortfarande stod på sen Bolibompa.  Borstade tänderna och kröp i säng. På hans sida om sängen. Till doften av Lux, med smaken av tårar somnade hon. Ensam, som vanligt.