Du gjorde något som var värt att prata högt om, men viskade i min närhet.
Minns du att vi människor ibland öppnar sig för dom som betyder mest?
Var det inte så du sa? Att det var för mig du ville fortsätta i livet.
Jag kan tycka att det är sorgligt att vilja leva för en människa, vad har man då
att se fram emot?, att se en människa utvecklas såsom man själv egentligen
velat fast allt blev motsatsen och hos sig själv har utvecklingen stannat?
Jag kan minnas alla fina stunder med dig, för de fanns verkligen, även om du inte ser dom.

Jag vet att du känner, kanske samma saknad som jag fast på ett annat sätt,
och jag vet att du alltid kommer att känna mig bättre än vad jag känner dig och det gör det svårare för mig att förstå, förstå hur det kunnat bli såhär?
Hur allt kunnat förändras, då du säger att du alltid ska försvara mig och mitt svar tillbaka är ett skrik i motstatsen. Men nu vet jag att det är fel av mig, för nu vill jag känna mig försvarad av dig, Jag vill känna den trygghet jag gjorde när du fanns här, när du låg här brevid och skrattade och såg på mig med stolthet.

Jag vet att vi har något speciellt för jag är dina lillasyster och du är min storebror och jag vet att du vill försvara och jag vet att jag vill bli försvarad, ändå tvekar jag, ändå avvisar jag, dig och ditt sätt att visa att jag betyder något, kanske för att jag fortfarande vill veta något och höra det du viskar i min närhet.