Det är en undanflykt
och ett lurendrejeri
när jag fäller upp mitt solgula paraply
och låter oss gå därunder
med huvudena tätt ihop
som förtroligt
och händerna på metallklykan
som gemenskap

Det är bara det
att ingen vill gå i regn
Det är bara det
att båda väntar
första knuffen

Vi kan gå hur långt som helst