-Var vill du begravd, frågade hon rastlöst och nyfiket. Först hade jag inte tänkt svara alls eftersom jag inte vill verka bestämd och proper. Men jag sade till slut iallafall.
-Ingenstans. Jag vill inte dö. Jag vill överleva alla. Både de som säger sig tro, veta och förstå. Och dårarna förstås, de som är säkra som fan på allting.
Sedan gick jag mig väg ut från biljardhallen, lämnandes spelet mitt i och utan att lämna någon förklaring. Kände bara ett orubbligt behov av att få komma ut i den skitiga stadsluften och dra in andetag efter andetag av avgaser från bilar och den lilla rest av möjligt syre som ännu finns kvar när de andra gaserna tagit över det mesta av utrymmet mellan hus och människor.
Det kändes precis som om en mås seglade förbi och sket sitt visitkort i min grå filthatt, varpå jag lyfte av den för att kika. Då kände jag vinden i mitt hår och påmindes om att jag ännu hade långt kvar till att få flint, om jag nu någonsin skulle få det. Ett tunnelbanetåg rasslade förbi över bron och det luktade illa om bromsarna när det gnisslande stannade och stod stilla en bra bit från stationen och alla väntande passagerare på perrongen. Det var en ofta förekommande händelse numera. Därför kändes det också så mycket bättre att åka buss, cykla eller promenera. Plötsligt fick jag syn på en flicka som som var på väg ut på bron. Hon klättrade upp på räcket och jag kände mig manad att följa efter. Kalla det instinkt eller vad du vill. Men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Med blicken följde jag hennes steg när de vandrade fram till ungefär mitten av bron. Jag kunde ha skyndat på mina steg i övertygelsen om att det var bråttom nu om jag skulle hinna tala henne till rätta innan hon gjorde någonting dumt. Mina ben ville dock annorlunda, jag strosade snarare än sprang eller ens gick fort. Det var som om jag hade all tid i världen, trots att det kändes bara alltför uppenbart vad hon hade i kikaren. Medan jag gick fram emot henne stannade hon till mitt på räcket och verkade böja sig fram något för att spana på någonting för mig icke synligt där nedanför. Många tankar och känslor passerade revy i mitt inre och jag började känna mig orolig på allvar. Det sägs ju ibland att vi människor har ansvar för varandra och att om vi bara kan bör försöka hindra varandra från att ända våra liv i onödan. Till slut nådde jag iallafalll fram till flickan. Men innan jag hann få fram några väl formulerade meningar om att vad hon än hade på hjärtat som tryckte henne, så skulle det nog gå att prata sig fram till en lösning som skulle kunna kännas tillfredställande för oss båda, så hände det någonting väldigt märkligt. Jag kan inte precis säga att jag minns exakt vad som hände, men det var något med att hon tog ett svävande steg bakåt som för att ta sats. Men istället för att sedan ramla framlänges och ned i vattnet, drog hon sig bakåt och ned på bron samtidigt som hon grep tag i närmsta fasta föremål vilket råkade vara jag och enligt någon sorts hävstångsprincip eller så, kom jag plötsligt att befinna mig mitt i fria luften, utanför broräckets relativa trygghet. Det tpg inte alls någon evighet att nå vattenytan med ett stort plaskande ljud, och inte tog det lång tid för mig att förstå att det där mörka, friska och lätt kyliga, måste vara vattnets yta sedd underifrån. Hjälplöst kände jag mig sjunka nedåt som ett stort och otympligt paket som inte förmådde att ta sig ur chocken av att plötsligt befinna sig i ett väldigt främmande om än en smula spännande element. Jag hann tänka att nu dör jag, nu är min sista stund kommen, innan jag förlorade uppfattningen om vad som var upp och vad som var ned. Jag kände hur luften bubblade ur mina lungor och ersattes av något isande kallt, men det var också allt.