Häll käften! Jag skrek upprepade gånger till kvinnan som låg på golvet. Hennes snyftande och ynkliga rop på hjälp besvarade jag med en spark i magen. Hon tystnade tvärt, vilket jag belönade med en torr kyss på hennes panna. Jag talade om för henne att om hon bara gjorde som jag sade skulle hon slippa lida, ja i varje fall så mycket.

Jag hade hämtat henne i Sixtens BMW utanför en lägenhet i Haninge, och som vanligt fick jag bra betalt. Men, som Sixten en gång utryckte det, kunde man tjäna de grova pengarna först när man tog vad grabbarna kallade det kalla skiftet. Det var när jag blev erbjuden att få ta det kalla skiftet som jag kände mig fri för första gången sedan jag flyttade hemifrån. Fri, därför att jag inte behövde oroa mig för mina skulder längre. Nu har jag hållit på med det så länge att jag inte kommer ihåg antalet lamm som jag har vallat.

Solen hade gått ner, och kvinnan hade somnat, tyngd av de droger jag hade injicerat tidigare.
Just i kväll skulle något speciellt ske. Sixten sade att vi hade fått in en order, och en stor summa pengar. Ikväll skulle ett lamm slaktas. Det var mitt jobb, hade Sixten förklarat.
Lita på mig, hade jag svarat, jag tar hand om det. Jag hade aldrig fått det uppdraget förut, det roligaste jag hade fått göra var att operera ut en lunga, men nu skulle vi alltså ta ett hjärta.
Jag hade aldrig känt mig så dålig i hela mitt liv. Jag darrade på handen, i benen, jag mådde illa, och hade ångest. Jag har aldrig dödat en människa förut. Dödat. Bara ordet gör mig svettig.
Hur kunde det gå så illa?

Jag kommer ihåg när jag provade hasch första gången, det var efter att jag hade blivit erbjuden att prova lite, av en arbetskamrat. Vi var fotografer, och tjänade rätt så bra. Men det ena ledde till det andra, och jag köpte hasch på kredit. Något jag ångrar nu. Jag lovade att betala tillbaka, men när jag inte kunde det hade jag inte längre något val. Galgen väntade på mig. Det var då Sixten dök upp som min beskyddare, han erbjöd mig jobb, mitt gamla fick jag sparken ifrån eftersom jag var narkoman.

Jag tittade på den stackars kvinnan som skulle dö ikväll. Hennes mun tejpad. Hennes händer och vrister bundna. Jag övervägde att släppa henne fri, men så kom jag ihåg att jag skulle vara skuldfri när oligarken som behövde hjärtat för att överleva hade fått sin leverans.
Jag hade hellre varit i transportkillarnas kläder då. De levererar. Jag fångar bytet, och Sixten undersöker. Han, som gammal läkare, har rutinen inne.

En av grabbarna kom in i rummet, han hade en väska och en pistol i händerna. Han hälsade på mig och jag svor och spottade på kvinnan på golvet. Jag hade lärt mig att aldrig visa rädsla. Fan va synd på en sån snygg jänta va? Det var jag som spelade cool.
Han tittade flinande på mig och räckte över väskan till mig. Han bad mig öppna den.
Jag plockade upp en såg, lite tänger, en fryspåse, och sedan stängde jag den igen.
Han räckte mig pistolen och gav mig en menande blick. Det var dags.
Innan jag visste ordet av hade jag höjt pistolen med ett säkert grepp och riktat den mot kvinnan. Hon var kanske 26 år, blond och blåögd. Hon såg mig rätt in i ögonen med en förtvivlad blick, tårarna började sakta rinna. Jag var tvungen att hålla emot själv. Jag andades in…. Pang…. Hon var död. Ett skott i tinningen…

Jag vet att jag hade suttit på toaletten i 2 timmar. Jag minns inte så mycket av själva operationen, mer än att den gick snabbt. Vi avlägsnade hjärtat, och vi dumpade kroppen i en container som även den skulle till Ryssland. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev rörd. Jag var förbannad, på mig själv.
Jag begravde huvudet hårt ner i händerna, det var dags.

Jag sprang upp, in till Sixten. Jag hann sticka sprutan i ryggen på honom innan han upptäckte mig. Jag hade länge funderat på att förgifta honom nu. Men vilka konsekvenser skulle det få? Jag hade länge haft sprutan i fickan, väntandes på rätt tillfälle. Men nu klarade jag inte mer. Jag hade fått nog. Sixten log mot mig, han höll i en pistol som han riktade mot mig.
Tråkigt, sade han, hälften brukar ge upp efter sin första slaktning, de andra växer sig starkare. Jag hade hoppats på dig Linda, jag trodde du var stark. Jag hade fel.
Jag såg honom krama om avtryckaren och jag han tänka på allt som jag aldrig skulle få uppleva. Jag andades in. Pang!!!

Det tog mig mindre än en sekund att förstå att sprutan hade börjat verka, Sixten hade ramlat ihop på golvet. Jag lade benen på ryggen och sprang så fort jag bara kunde.
Jag hade en miljon olika tankar i huvudet som bråkade med varandra, spring, stanna, ring polisen, ring pappa, spring… Jag ömsöm grät och ömsom sprang, hörde fötternas klampande mot golvet, upprörda röster efter mig. Vänd dig inte om. Spring Linda, tänkte jag.

Nu har jag suttit på båten i 3 timmar. Tiden har hunnit ikapp mig.
Jag är på väg till Finland. Hur ska jag komma undan nu? Jag kan inte ringa polisen, jag kan inte fortsätta med det kalla skiftet, jag kan inte gömma mig för ryska maffian.
Jag ser människorna jag har fångat under min period som smugglare skymta förbi i någon slags snabbspolad variant av mitt liv. Jag blickar ut över havet, solen är på väg upp. En ny dag. En ny tid. Men inte ens solens varma strålar kan värma min kalla kind.
Folk som pratar, vakter som skrattar, barn som gråter, par som älskar. Alla dessa människor. Inte jag. Inte mig.

Jag har i hela mitt liv fått kämpa mig fram. Nu är det äntligen över. Nu vet jag vad jag ska göra. Med ett mord på mitt samvete, och med ingen annan än mig själv som vän, inget att förlita sig på, måste jag börja om. Börja om. Men hur? Det ringer i min telefon. Det är en av grabbarna. Jag svarar. Du ska genast komma tillbaka, hör du det, annars är du körd, skriker någon. Jag slänger telefonen i vattnet. Inte jag, inte mig. Ni får mig aldrig.
Det här är nog det sista jag skriver, för servetten jag hade i handväskan är fullproppad med ord. Jag hoppas att du som läser detta kan förklara. Gör det. Förklara för polisen vad som hände. Att jag ångrar mig. Ångest.

Jag gick fram till relingen. Jag blickade åter igen ut över havet. Dess stora och öppna djup.
Hur känns vattnet, tänkte jag. Sedan hörde jag en skarp röst som jag kände igen.
De var här, de skulle ta mig. Jag fattade mitt beslut.
Jag lutade mig över, och såg aktern närma sig allt snabbare. Jag föll med huvudet ner, och såg motorn närma sig. Det var över. Äntligen.
Jag var fri.






Det har nu gått 2 månader sedan jag hoppade. Jag trodde att jag skulle dö, jag ville dö.
Blickar ut över trädgården på baksidan av stugan. Sommar. Barnet ligger i vaggan.
Sixtens barn. Jag visste att det skulle komma, det var tur att jag blev räddad från min död, barnets död. Jag tänker ofta på Sixten. Jag älskade honom.
Men mitt barn ska inget få veta, hon ska bara få veta att hennes far är död.
Vi är i Finland. Fåglarna kvittrar. Ingen ska få veta.
Jag är uppvärmd, varm i hjärtat, varm av solen. Det viktigaste för mig nu är att glömma, att lämna kylan. Att lämna det kalla skiftet.