Det var något som brast inom mig
Den röda tråd
som håller ihop mitt liv
gnags nu sakta av tvivlet.
Där ligger mitt inre öppet
för hyenor och gamar att kalasa på.
Naken hopkrupen och sårbar
vrider jag mig
blödande i smärtan.
Var finns du nu
min riddare i skramlande rustning?
Det enda som återstår
är min mur i ruiner.
Ödelagd av en blick
ett ord och en varm famn.
Ett odjur i en ängels skepnad
förvände min blick.
Alla riddare skickade jag bort
i tron att jag var stark.
Men mitt rop på hjälp
kallar dem skramlande tillbaka.
Tätt sluter sig leden
tills min borg står där stark igen.
Jag är aldrig ensam
så länge mina vänner finns.