Nää för helvitte, Gottfrid, jag har aldrig sett mig som en fiende till Samhället!
Jag har aldrig försökt att skada Samhället, tvärtom har jag mer än någon annan försökt att jobba så att Samhället skadades så lite som möjligt.
Mer än de flesta andra, faktiskt.

Jag minns en gång då jag satt på flyget mellan Säve och Bromma, va.
Bakom mej satt en tjomme - jag kände allt igen han men jag nämner inga namn - som just beslutat sig för att lämna en position som kommunal förtroendeman.

Visst, ”beslutat sig för”!
Jag hörde allt som sas, det fanns ju inga klagomål på honom, eller så. Nää då,för faan, han var vit som nyfallen snö, om du förstår hur jag menar.

Men nu hade han iallafall beslutat sig för att sprida ut några små lagom illasinnade rykten om sig själv, va?! Om att han hade missbrukat sin ställningå de, om att han hade motarbetat Partiet å detta, lite småsaker som skulle få den lilla rosafärgade beslutsmaffian att säga upp honom.

Varför?
Men, ihimmelens namn, Gottfrid, var inte så jävla korkad!

Fallskärmen, Gottfrid! Fallskärmen!
Det jävvla tygstycket var värt strax under tolv miljoner, plus lite räntor och annat tjafs.

Det skulle ta honom nästan tjuge bast att samla ihop dom stålarna på ett sätt som tjänade Samhället, sa han.

Då vände jag mig om och titta på han,
Han titta tillbaka på mig. Fast inte på mej, egentligen, utan rakt genom mej på nåt konstigt sätt. Som om mitt ansikte var änna tomt, va, tomt som hålen i en sleten svångrem, om du förstår hur jag menar.

Det var som om min stol var ledig, som om mitt skör seglade fritt i luften över en plats där det, i vanliga fall då da, skulle funnits ett ansikte men där han inte såg nånting alls.

Du, tänkte jag, jämfört med dej e ja ju en hopplös jävvla amatör, alltså!
Här har jag planerat och spanat och förberett mig i månader, va!

Å när jag äntligen fixar prylen så ger den inte mer än drygt trehundratusen pix och dessutom tappar jag den där jävvla gamla cigarettändaren jag fått av Gudrun och som har mina initialer i botten och som snuten har sett tusen gånger så gissa vem som vart insydd efter bara nåra dar, alltså.

Pengarna hittade dom samtidigt, i Stöttans gamla lya på Norra Gubberogatan, allt utom trettitvå tusen som jag gett Gudrun för hennes ansiktslyftning, åsså nåra hundringar som gått till käk å kröken.

Trehundratusen, bara!

Å då ska du tänka på att jag inte rånade den där Ica-butiken!

Ånä, jag smög mig dit mitt i natten, när ingen var där, för att inte skada syket på nån jävvla anställd eller så, å för att inte kommunen skulle behöva kalla samman nån jävvla krisgrupp eller så - det kostar ju en jävvla massa pengar, och tänk på dom där stackars kassörerna som inte blir folk på åratal efteråt!

De vill man ju inte orsaka, särskilt inte för den där fina lilla tjejen som nyss har börjat, ja tror hon heter Shallimmare eller nåt i den stilen, mörk som en lakritspinne e hon, med stora kolsvarta jack som tindrar mot en när man kommer fram till kassan med sina folköl.

”Fortinie å skittifem” säger hon då å så ler hon med sina hallonröda läppar så att tänderna ser ut som en solbelyst å nykalkad grekisk husvägg.
Fy faan va de e grannt, de hade räckt med underkäken för å slå omkull mej, ja lovar.

Ja jävvlar, det finns ingenting så grannt som kvinnor, det är dom som har den egentliga makten antingen dom heter Shallimmare eller Gudrun å behöver rätta till sprickorna på fasaden. Det är alltid dom som bestämmer, på ett eller annat sätt.

Ta Gudrun, va, som exempel!
Fösst säjer hon att hon inget hellre vill än att jag skall sluta me mina dumheter, som hon kallar de, å sen säjer hon att hon behöver 32.000 spänn för att fixa sprickorna i fasaden!
Men, va faan, hur ska hon ha det?

Inte faan tror hon väl att Greger ska fixa rappningen för henne, han har fan ta mig inte gett henne en sketen krona ända sedan den gången i slutet av sjuttiotalet då han satt naken i hennes kök och gav henne två spänn för att gå ut och köpa kådisar.

Men då va hon tuff, faktiskt, för han fick görat själv.
Mitt i vintern fick han slänga på sig överrock och pjuck, och rusa ner till attematen på Vågmästarplatsen.

Jag vet, Gottfrid, för jag såg han själv, när han bomma en tjomme på en spänn, för det minsta paketet kostade tre runda.

Vicken syn!
Harrejävvla, hans vador va som ålrövar så smala, å så hade han långa, svatta, spikraka hår på dom som stod raktut, som knappnålar, fast tunnare.
Ingen hatt hade han på sej heller, och när jag sa ”akta huvet” te han så tog den dumme faan sej i skrevet.

När vi landa på Bromma fick ja setta kvar mens dom andra lämna planet.

Han me fallskärmen titta länge på mej, ja tror att han va jättestörd av att ja satt en bänkrad längre fram, å han kolla ju in handbojerna å så, å ja hörde hur han viska till tjommen han stod intill:
”Ska vi verkligen behöva betala för sånt, såna kan väl åka tåg, för fan, dom ska la inte ta upp platser på Inrikesflyget”, sa han me näsan så högt i vädret att han nästan fastna i dörren på väg ut på plattan.
Men, för fan, han kunde ju inte veta att jag var instämd till länsrätten i Stockholm bara för att vittna i ett bedrägerimål; han trodde nog att ja va en jävvla dynamitard eller nåt å inte bara ett stackars offer för dagens hårda tider!

Samma morron hade dom förresten hämtat mej på Skogome.

Ärlit talat va ja lite generad över å sitta på Skogome, det är ju som att fösas ihop me amatörerna på nå sätt, precis som att inte bli tagen på allvar, dom du fattar vad jag menar.
Gör man ett schyst jobb så skall man ju räknas till proffsen, va, även om man inte tar dö på folk, eller bär vapen.

Å de ska du veta, Gottfrid, att jag har aldrig ta't dö på nå'n, och jag har bara bure vapen en enda gång, å de va de en gammal Smitt å Vesson som inte hade fungerat på åratal.
Ja fann den i källaren på Vittfeltsgata när ja va barn.

Den låg i en källarskrupp som ja hade nyckel till.

Nycklar hade jag hunnratals då för tiden. Ja samlade på nycklar sen ja va liten å bodde på Tredje Långgata, mitt emot snuthäcken där, du vet.

Fy faen, vecken barndom, alltså!

En fassa som drog te en så fott man blinka, å hela jävvla gatan full me snutar!

Tro de eller ej, men ja gillade snutar på den tiden! Varenda snut var bättre än min fassa, å bäst av alla va en dom kalla ”Gottlan”.

De va en stor jävel, säkert två meter lång å bred som dörrarna till brandstationen på Nordhemsgata. Massor av krullit hår hade han, å på toppen av de' simmade en sån där jävvla båtmössa som snutarna hadde då. Den såg änna ut som en lakrissbåt i Saragassohavet, fast blå.
Håret va änna lingult, va, å ida skulle nog ha sagt att det var krullit som på en neger, men på den tiden fanns det faen inga svatta i Göteborg.
Nää, mitt livs fössta neger såg ja när ja va tolv bast, på Västra Hamngata, å inte nog me att den jäveln haltade, han kunde tala svenska också!

Han klev ombord på tvåan vid Dommkörka å sa till konducktön ”du kan la säja te mej när vi kommer te Posslinsfabriken”, å den jäveln bara necka!

Om han gjodde de?
Inte faen vet ja, Gottfrid, ja åkte inte me.
Ja skulle åt andra hållet.
Ja va på väg till ridskolan på Cirkus!

De hadde du ingen aning om, va!
Jo dö, här ser du en som har ridit på hästar stora som elefanter, må du tro.

Fast de va nåra år sen, nu.
Ja hadde en kompis, va, Knutte hette han.
”Knutte Knopp, Familjens hopp” sa allti hans mossa, å hans fassa hade eget företag å tjäna bergis massor av stålar.
Han va kompis med Calle Flygare, frexten, en tjomme som hadde Teaterskola i Stockholm!

En gång ba Knuttes fassa mej att deklamera en dikt för Calle Flygare, för Knuttes fassa visste att jag ville bli Skådespelare när ja blev stor.
Hans mossa, som hette Margareta men ville att ja skulle kalla henne för ”Tante Ma”, ble så jävvla pärpleks att hon tappade hela askpelaren från hennes halvrökta Råbbin Hodd ner i potätemoset som skulle griljeras kring en sketstor plankstek som hon prutat te sej från gubben Svensson i charkuteriet.

Gubben förresten, han va la faen ingen gubbe, han va slank och vältränad som Gunder Hägg, för han körde ut alla varor på sin svatta paketcykel av märket Kungs, med nypumpade ballongdäck å en helvittes stor pakethållare framtill.
Han uppvaktade ferrexten min mossa, när fassan hade koolat i mitten på föttitalet, å hon gav bara sexti öre hektot för den rökta körven när alla andra måsste pröjsa nittifem!
Han hade en änglasöt dotter, åsså, Ingela hette hon, med hår som en jävvla lucia.

Nie år va hon bara när vicevärden Karlén lurade in henne i sin lägenhet för att visa sin kisse!
Faen heller, han var nog mera intresserad av å se hennes mus, om du fattar va ja menar.

Då vatt ja lite av en jälte, faktiskt, för ja sprang hem å tog på mej hemvärnshjälmen å ringde snuten så gubben Karlén åkte in å de blev skillsmässa å grejer å hanses kärring fössvann, faen vet vart ,me ongar å allt.

Sånt kunde hända på den tiden!
Folk bara fössvann, från den ena dan till den andra.
Precis som hemma hos oss, bara nåra vecker efteråt.
Så här va de: