Vi lever alla och envar i vår egen
tolkade version av verkligheten...

ibland när jag går fram och pratar
med någon så förväntar jag mig ofta
att personen ifråga skall lämna sin dagdröm
med ett enkelt närapå ljudlöst poppande,
istället för att motvilligt lämna den
med ett segt illavarslande ljud och med
en ansiktsmimik
som lämnar något övrigt att önska...

som om han eller hon vore lika fäst vid
sin tankevärld som en handfull hårstrån
i ett färsktuggat stycke gummi...

och av någon märklig anledning
förväntar jag mig gärna att personen ifråga
genast skall vara på min linje och känna sig
som min hett efterlängtade tvillingsjäl
redan efter blott tiotalet sekunder,
så att vi kommer att kunna föra
ett lättflytande och smidigt samtal,
som dessutom kanske är nog så trivialt och
inte kräver några högre förståndsgåvor...

-Och annars?
-Kunde inte vara bättre!
-Det har inte regnat på en hel vecka nu.
-Nej, solen har verkligen fått skina
helt ofredad på folk o fä...
-Ja, men det har inte varit för hett heller,
en stilla bris gör vädret... lagom...
-Kan jag stå till tjänst med någonting?
-Jo, det är så att jag är på jakt efter
en sådan där gammal o häftigt mönstrad,
som en hawaiiskjorta ungefär,
fast med ett slags surrealistiskt
blomliknande mönster på
i blått, rött och guld, i min storlek,
en sådan där skjorta som var så populär
våren och sommaren 1969...

Här har försäljaren av herrkläder
förlorat sig i fjärran och åkt tidskarusell
tillbaka i tiden till musik
av Beatles och Rolling Stones...