Hösten har en stillhet sommaren saknar
Vinden drar in över städerna och löv färgar våra torg.
All den glädje sommaren givit försvinner och dör
Bara bittra ensamma människor finns i gatornas mörkaste hörn
Du vill så gärna se klart men någon tynger dig
Det du känner har du upplevt så många gånger förr
Aldrig mer ska du ramla
När den första snön kom slog du dig sönder och samman mot betongen
På nätterna dansade du så fötterna blödde för att sedan sova bort ruset med älvorna dansandes innanför ögonlocken
Du vill så mycket men klarar så lite
I mitten av december när himlen var röd stod du vid brofästet och försökte andas, du ville ta steget bort men något föll på plats när en ensam duva flög över isen

Steg av människofötter var det enda som syntes på den nyfallna snön en tidig vintermorgon