En mikrofon läggs ned på bordet.

Talaren ler och tar tacksamt emot publikens applåder.

Jag ser hur mikrofonen långsamt rullar,

sakta cirklar runt.

Jag vet vad som kommer hända,

den kommer så småningom rulla ned på golvet.

Det blöta golvet.

Av det vatten talaren råkade spilla ur sitt glas,

i ren nervositet innan sitt tal.

Nu, i och med allas överväldigande applåder

har talaren glömt bort den nervositet som grämde honom.

För att bättre kunna ta emot applåderna har han

lagt ifrån sig mikrofonen.

Den snurrar på bordet.

Jag hör kyrkklockan klämta inifrån staden,

trots allas ihärdiga och högljudda applåder.

Det är nästan så att vattnet på golvet vibrerar,

som att ljudet från händer som slår emot händer

framkallar en våldsam reaktion i vattnet.

Vattnet rör sig utåt från mitten i vågor,

cirkulära vågor som blir allt större.

Mikrofonen cirklar allt närmare kanten.

En sekund är en evighet,

fast bara vid särskilda tillfällen.

När man känner på sig att någonting stort kommer att hända.

Det spelar ingen roll om det är något positivt eller negativt,

ingen roll alls.

En sekund blir en evighet.

Alltså lever vi alla längre än evigheten och kortare än för alltid.

Lustigt.

Jag ser hur talaren står i vattnet.

Publiken har nu ställt sig upp.

Stående ovationer.

Mikrofonen dunsar i marken med en smäll.

Rakt ner i vattenpölen där vår talare står.

Den är inte på.

Jag drar en lättnadens suck, allt är över.

Allt är som det ska.

Applåderna har inte ännu slutat.

De längsta sekunderna i mitt liv har kommit till sin ända.

Talaren märker att mikrofonen har fallit ned från bordet först när han bugar en

tredje gång.

Berusad av publikens applåder, och av sin egen egotrippade njutning böjer sig talaren ned efter mikrofonen.

Han tänker säga ett till par ord,

hans första tal togs ju emot så bra.

Han sätter på mikrofonen igen.

Dock glömmer han att lyfta den från golvet innan han gjort detta.

Talaren ligger död på marken.

Jag suckar, utav annan anledning än lättnad denna gång.

Jag visste det, hade det på känn.

Ingen applåderar längre.

Inte ett ljud hörs.

Förutom kyrkklockans sista klang inifrån staden.

Tystnad.

Allt är över.

Allt är som det ska.