Ibland kan jag bli så besviken
då de tillsynes melankoliska människorna
påstår sig vara lyckliga
Och jag skäms
som om jag inte unnar dem lyckan
Det gör jag
men jag saknar drömmarna de hade
som de så vackert la ut texterna om
Jag saknar hoppet
och det nästan dolda måttet av tillförlit
inför framtiden
så bisarrt mörk
men kanske
en dag
Ja, jag blir så besviken
att drömmarna tycks avstanna,
klinga av
bli lugna, leende lama
Men jag unnar dem lyckan,
det är inte den
som det hela
handlar om