Vad fan ska jag göra egentligen?

Central fråga.

Den här kvällen var en enda stor trip down memory lane älskling,

varje låt som spelades var en låt jag förknippar med dig och ditt skratt, du vet,

den där 69:e sommaren, det där 55:e utestället,

där vi satt förr i tiden och öl och bara pratade tills det stängde, minns du det?

Klart du gör,

du minns allt lika bra som jag gör.

Till och med min egen parfym, hur jag luktar, påminner mig om dig.

Jag är fast i ett ingenmansland, ditt ingenmansland, där du är allt som existerar, och tro mig, jag hatar det minst lika mycket som jag älskar det, hursom helst kommer jag inte därifrån.

Varken åt ena eller andra hållet.

Jag är fastklämd mellan dået och framtiden, och nuet verkar inte ens existera, ibland tror jag knappt att jag själv gör det.

Men morgondagen gör väl det, och vi kanske ses då, du och jag och våra labyrinter vi byggt upp, våra flammande ögon och våra brinnande kroppar, våra varan eller icke varan,

och framförallt våran talande tystnad.

Vi är som ett skepp som börjat sjunka, som ett Titanic all over again, fast det här skeppet vet man inte hur det ska gå för, har inte sett någon film om det, inte läst någon förklarande text.

Jag brinner upp mitt i ett tårhav, och allt jag har att hålla mig fast med är mina tänder, mina tänder,

som ska bita sig fast rakt i luften och hoppas att den klarar av att bära min vikt.

Och det här är inte poesi,

det är bara svammel,

jag kanske missar the big picture,

men jag är ingen Nostradamus, jag ser inte vad som komma skall.

Jag ser inte det som är ens, fan jag ser knappt det som varit.

Jag ser bara en sak på både gott och ont, och det är lika vackert och förförande som det är smärtsamt och förtvivlande.

Det är du. 

Men nu är det sent och jag ska väl sova, så jag säger bara en sak till:

godnatt älskling...