Högt ovan molnen
svävar jag
på fjäderlätta vingar
obekymrad om allt.

Inget når mig här
där jag gömmer mig
i mörkret.

Ensam i tystnaden
och evigheten.
Livet har stannat upp
och ger mig vila.

Ingen kyla eller smärta
som bedövar eller
berör mig.

En frihet utom alla gränser.
Allt jag drömt om utom sinnlighet,
kärlek och beröring.

Min klocka utan visare,
där tiden upphört att existera.
En paus innan livet återvänder
och jag blir synlig
för alla igen.

Minnen från en lyckligare tid,
mitt smultronställe.
Där hämtar jag kraften,
modet inför stålbadet, 
mötet med andra.

Redo för en smärta
som kan krossa min värld 
som en spegel
i miljoner vassa skärvor.
Omöjlig att få tillbaka.

Levande men dömd
till ett öde värre än döden.
Eller fullkomligt levande
där lycka och sorg
knutit vänskapsband.
Varmt innesluten
i en oändlig tvåsamhet
och kärlek.

Mina kval, min vånda,
min hemliga dröm
maskerad bakom
en stenfasad.

Spegeln är putsad
och fasden huggen i sten.
Ingen finner vägen innanför murarna.

 Klarar inte ensamheten
men orkar inte bli besviken.
Behöver någon som värmer mig 
alla långa mörka nätter.

Klockans tickande visar åter tiden som går 
och livet vänder åter
när någon hittar vägen
i mina gåtfulla labyrinter  

 Den som ser igenom mina sanningar
och delar mina hemligheter.
Tinar upp min frusna själ.
Mitt hjärta smälter.
Värmen och kärleken
ger mig livet åter.