Mörkret sänker sig och natten smyger sig på.
Skuggorna tornar ruvande upp sig
och förföljer mig hotfullt
vart än jag flyr.

Min tillflykt i dunklet
dold bland flimrande skuggor
i konturlösa gråsvarta nyanser.

Tiden stannar upp. 
Jag slutar existera mellan andetagen.
Mitt hjärta fryser till snökristaller
slungad ut i kylan från din utandning.

Paniken så total och saknaden av ljuset.
Fångad mellan dimensionerna
utanför mönstet.

Det vita är underbart vitare
och det svarta blir en intensivt smärtsam svärta här.
Ingenting är detsamma
och jag ändras hela tiden i snabb takt.

Jag anar ljuset i fjärran
när smärtan balanseras av glädjen
av att finna sammanhangen och följa tråden
vart än den bär.