Kan du föreställa dig hur du skulle reagera om du fick veta att din sextonåriga dotter flyttat ihop med en gift tvåbarnsfar på 28 år?
Det problemet ställde jag mina blivande svärföräldrar inför när de informerats om sakernas förhållande via ett anonymt telefonsamtal.

Sanningen var inte fullt så illa men tillräcklig för att min älskades fader skulle gå i taket.

Han hade ibland ett häftigt humör, möjligen som följd av att han som målare tvingats andas in giftiga lösningsmedel under massor av år. Med den röstvolym han beordrade sin vanartiga dotter att omedelbart komma hem hade han knappast behövt använda telefon.

”Jag följer med!” sa jag dödsföraktande till dottern ifråga.
”Du är inte klok, han är jättestor och jättestark och fullständigt rasande och han slår ihjäl dig innan du hunnit presentera dig” genmälde hon, men självfallet kunde jag inte låta henne möta den koleriske mannen ensam.

”Vi får försöka lugna honom” sa jag med en röst som jag hoppades inte avslöjade den skräck jag kände. ”Finns det någonting han tycker om, som vi kan ta med oss?”
”Han älskar tårta, särskilt gräddtårta.”
”Bra, vi tar vägen om Jerkstrands konditori!”

Vi jobbade i samma reklambyråkedja, hon i Göteborg och jag i Jönköping.
Jag inbjöds till julfest med kollegerna på västkusten och därmed var vårt öde beseglat.
Vi var förlovade på var sitt håll men det betydde plötsligt ingenting.
Vi tillbringade hela julfesten i varandras närhet och ägnade oss åt en otro som är långt farligare än sexuella möten, nämligen den som fångar sinnet långt före det sinnliga och på ett enda ögonblick förmår att bygga om vårt innersta.
”Den mannen skall jag gifta mig med” lär hon ha anförtrott sina klentrogna arbetskamrater efter vårt första möte. Dessa, som ansåg att de kände mig, skrattade hånfullt åt hennes puerila drömmar.
”Carl-Erik och du! Hahaha, knappast!”
Nu har vi snart varit gifta i fyrtio år.

Det visade sig att det var en av dessa arbetskamrater som ringt det anonyma telefonsamtalet.
Hon hade snappat upp den felaktiga uppgiften att jag skulle vara gift, men min skilsmässa var vid det tillfället drygt halvtannat år gammal.

Detta lyckades jag med viss möda övertyga den unga damens föräldrar om och när tårtan var uppäten och de insett att deras dotter var lycklig och inte hade några som helst planer på att flytta hem blev stämningen nästan gemytlig.
”Jag kanske kan få bjuda på en liten förfriskning”, smilade min blivande svärfar och sällan hade jag längtat efter en rejäl drink som just då.
Jag fick fortsätta vänta, ty målaremästare Mattssons humoristiska uppfattning om ”förfriskning” begränsade sig denna minnesvärda dag till att han reste sig ur soffan och öppnade dörren till lägenhetens balkong.

Fortfarande händer det att jag funderar över hur denna lilla spröda varelse kunde bli så fäst vid mig. Trots åldersskillnaden – jag var mera jämnårig med hennes mamma och hon mera jämnårig med min äldste son.

”Villkorslös kärlek” talas det för all del om, men finns den i verkligheten?
Är inte ett grundläggande förtroende ett villkor för att kärleken överhuvudtaget skall uppstå, och växa?

Fortfarande händer det att jag funderar över hur Elaine kunde få ett sådant förtroende för mig. Trots arbetskamraternas omtänksamma varningar, trots att jag hade ett misslyckat äktenskap bakom mig och – inte minst – trots att jag arbetade i en bransch där promiskuitet är en lika stor yrkesrisk som i andra ”kreativa” yrken.
Och trots vår första utlandsresa, som tog oss till den lilla staden Sitges på den spanska guldkusten.

Det var så här:
Som vanligt om sommaren hade nästan alla företag i landet slutat annonsera.
Reklamcheferna i alla Sveriges företag tycks ha för sig att när sommaren kommer så slutar alla medborgare konsumera saker och ting. Vi slutar äta och dricka. Vi slutar möblera våra sommarstugor och husvagnar. Vi slutar tvätta golv och fönster. Kort sagt – vi slutar att göra allt det där som vi brukar göra under resten av året.
Känner du igen dig?
Nä, jag kunde just tro det.

Tempot på rikets reklambyråer var följaktligen ganska flegmatiskt från försommaren och fram till augusti då höstens kampanjer skulle skapas.

Detta till trots var det full bemanning på ”Gumman”, den reklambyrå där Elaine och jag arbetade. ”Gumman” var det finurliga smeknamnet på Gumaelius Annonsbyrå, Sveriges första i sitt slag. Den startades 1877 av en driftig dam som hette Sofia Gumaelius, en aktiv kvinnokämpe som till sin närmaste vänkrets räknade storheter som Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf.
Missnöjd med överdrifterna i dåtidens annonser formulerade hon följande brandtal för att mana till räfst och rättarting:

"Endast den som i sin vardagliga gärning sysslar med annonser inser kanske fullt klart betydelsen av den sundhet och sanningskärlek, avsky för braskande fraser och bullrande överdrifter, som alltmer vunnit de svenska annonsörernas hjärtan.
Vederhäftigheten och ärligheten i annonsen - den största liksom den minsta - skapar hos allmänheten förtroende för reklamen, en nödvändig förutsättning för att reklam ska göra avsedd effekt"

Jag avstår här från den starka lusten att drypa litet vitriol över dagens reklam, övertygad som jag är om att man inte skall bita den hand som föder en.

I avsaknad av arbete frodades leklusten på Gumman.

Pilkastning var en höjdare och pingiskällaren var ständigt full av svettiga reklamarbetare. I ett kontor stod en manlig skyltdocka, klädd som en kypare. Den hade tidigare på våren, försedd med en namnlista, cirkulerat mellan rummen. Avsikten var att man skulle skriva på listan om man tänkte deltaga i årets vårfest. Vi var fler än hundra anställda och nästan alla skrev på – byråns fester var legendariska.
Den manliga skyltdockan var nu, i stället för namnlistan, försedd med en flaska Yes diskmedel. Trots en ganska snygg, blå heltäckningsmatta fanns det de som roade sig med att kasta pil på flaskan vilket innebar att diskmedlet droppade mot golvet och skyltdockans prydliga kyparjacka efter en tid blev grundligt perforerad. Man kan undra hur roligt städpersonalen tyckte det var, men det behövde man inte göra särskilt länge.

Svaret kom när någon av reklambyråns mera morbida lustigkurrar hade stuckit en morakniv i ryggen på skyltdockan, dragit ner dess byxor, placerat den på herrtoaletten och därefter låst utifrån.

En tålmodig städerska väntade länge på att någon skulle komma ut från toaletten men skrämdes av att det var så tyst där inne. Hon hämtade en kollega innan hon reglade upp dörren.

Dagen därpå åkte dockan ut och vi fick vända oss till en ny städfirma. Det talades om både stämningar och skadestånd, men det var svårt för en tillfrågad jurist att föreslå lämpligt lagrum och till slut gjorde byrån och städfirman upp i godo.
Den skyldige ställdes aldrig till ansvar, men hans identitet var väl känd för ett antal av byråns yngre medarbetare.

Själv ägnade jag mig under den där lektiden till att lösa korsord, en hobby som jag ärvt av min mor och som fortfarande tillhör mina nöjen. Likaså deltog jag i konsumenttävlingar av olika slag och sände för första gången i mitt liv också in mina bidrag till arrangörerna.

Särskilt rolig var en tävling som arrangerats av ICA:s kaffemärke Luxus. I varje kaffeförpackning fanns ett tävlingsformulär och eftersom byrån alltid köpte just det kaffet fick jag tillgång till många formulär.
Det generösa priset var 50 resor för två personer till Sitges med Bibbi och Pekka Langer som reseledare och tävlingsmomentet var att skriva något roligt eller fyndigt om resan.

Jobbar man som reklamredaktör hör det till rollen att då och då delta i juryarbetet i sådana tävlingar. Då kan det inte hjälpas att man får lite hum om hur man skall formulera sig för att upptäckas i mängden.
Av alla de tävlingsförslag jag sände in minns jag bara dessa två rader:
”Egentligen är det ju tråkigt för Pekka
som tvingas att avstå från fotboll en vecka…”
en idé som byggde på radioidolens välkända intresse för Norrköpings IF.

Resan skulle gå i mitten av oktober och Elaine och jag beslutade att, för säkerhets skull, spara en semestervecka, ifall ifall…
Elaine gjorde mer än så. Hon gick till personalchefen och anhöll om semester mellan den 10:e och 17:e oktober.
”Hur kommer detta sig” svarade personalchefen som förvånade sig över den lite annorlunda tiden.
”Jo, Carl-Erik skall vinna en resa till Spanien då”, förklarade Elaine.
”Skall vinna en resa!!!”
Snacka om förtroende.

När sensommaren nalkades och arbetet på nytt tog fart var det lätt att glömma tävlandet. Därför blev jag glatt överraskad när det plötsligt började strömma in priser från olika håll. Det var tvättmedel, konserver, böcker, två tidningsprenumerationer, fyra backar Pripps Blå, en svart getskinnsplånbok med 500 kronor i och till sist ett spinnspö som var första priset i en barntävling i Allers.

Trots att jag kände mig en smula skamsen för att ha lurat något litet barn på vinsten ringde jag genast till min bror, som hade segelbåt.
Vi bestämde oss för att gå ut en stund på Rivöfjorden samma kväll, för att prova
spinnspöet.

En sådan manick hade jag aldrig handskats med tidigare, ett faktum som jag dock inte ville visa omvärlden. Så med utpräglad nonchalans klev jag fram på fördäck, måttade och kastade så iväg hela spöet! Det flög i en sirlig båge genom luften och försvann i havet med ett försmädligt pluppande.

Hade jag haft en sax i det ögonblicket hade jag nog klippt av mig fingrarna.
Min bror storskrattade.
Strax därpå nalkades åska och vi återvände hem, min bror muntert visslande vid rodret, jag under en besvärande tystnad.