En dag i slutet av augusti kom beskedet, i form av ett brev från ICA.
”Hjärtliga Gratulationer! Du är en av vinnarna i vår tävling om en resa med allt betalt till Sitges, en liten kuststad fem mil söder om Barcelona i Spanien. Vinsten består av resa, lägenhet med kök samt frukost, lunch och middag varje dag. Dina resevärdar, Bibbi och Pekka Langer finns med ombord när vårt flygplan – en jetdriven Caravelle från Sterling Airways- lämnar Torslanda Flygplats den 10 oktober klockan 14.50. Välkommen ombord!”

Det där med ”allt betalt” var en uppskattad detalj. Varken Elaine eller jag hade något reservutrymme i budgeten och när vi slog våra påsar ihop fann vi att vi, tillsammans, möjligen kunde förbruka femhundra kronor under vår vecka i Spanien. Att maten sedan skulle komma att bestå av resebyråns frugala kuponger som bara gällde i ett begränsat antal restauranger anade vi inte.
Men vad betyder sådana bagateller när man är ung och kär och skall göra sin första utlandsresa tillsammans!
Och tillsammans med Pekka Langer dessutom.

Det där med Pekka var extra kul, för våra vägar hade korsats flera gånger tidigare.
Jag tror att det var redan i det första avsnittet av radioserien ”Natttuppen” som Pekka Langer efterlyste huvudpersoner i den roman som han ämnade författa och som skulle bli ett återkommande inslag i programmet.
I avsnitt nummer två återkom efterlysningen men ingen roman. Det räckte för att jag skulle agera.

Tillsammans med en flickkamrat som hette Eva skrev jag ett brev att joodå, vi ville gärna vara huvudpersoner i hans roman.

Och minsann!

Påföljande torsdagskväll kom första avsnittet av romanen som jag tror Pekka kallade ”Syster Greta på kirurgen”. Med spetsade öron fick vi höra hurusom personerna Eva och Carl-Erik stod i begrepp att gifta sig och just vandrade uppför kyrkgången mot altaret där kyrkoherden väntade med bibeln i högsta hugg.

Men – när han frågade Eva om hon ville taga denne Carl-Erik att älska så länge hon hade lust svarade romanfiguren ”Nej!” och lämnade kyrkan springande. Romanfiguren Carl-Erik sprang förstås efter och berättelsens första kapitel slutade som ett idrottsreferat där Pekka Langer, imiterande Sven Jerring, beskrev att ”nu, nu tittar sholen fram” precis när Eva och Carl-Erik närmade sig målet.

Där tog det slut.

”Ja, följ den spännande fortsättningen i nästa nummer” sa Pekka Langer och där satt Eva och jag med långa men förväntansfulla näsor.

Nästa torsdag befolkades emellertid romanen av helt nya huvudpersoner. Eva och jag var bortkopplade och skälet till detta redogjorde Pekka för när han, några år senare, signerade sin bok ”Fars Lila Olle” i Wettergren & Kerbers anrika bokhandel i Göteborg.

Då berättade Pekka att han inte fått några brev från eventuella huvudpersoner efter det första programmet. Efter det andra fick han det brev som Eva och jag hade skrivit och efter det tredje programmet var det så många som ville vara huvudpersoner att vi helt enkelt trängdes ut!

Innan mötet i bokhandeln hade vi dock haft en sporadisk brevväxling som ledde till att doktor Langer nu, i sin roll som skapare av och ledamot i Sveriges Yngre Lekares Förbund, inte bara ville skänka mig ett signerat exemplar av sin bok utan dessutom inbjöd mig och en gäst till årets Knäppupprevy där Pekka medverkade just då!

Att finna jämförelser med dagens svenska artister är svårt, för konkurrensen var så annorlunda då. Men jag tvekar inte att tänka i termer som Robert Gustafsson, Håkan Hellström eller Ulf Lundell.

Tillsammans med Pekka fick vi också titta in bakom kulisserna och skaka hand med idoler som Povel Ramel, Martin Ljung och Brita Borg, en härlig upplevelse för oss som var unga i mitten av förra seklet!

Det var Pekka som, redan innan flygplanet lyft från Torslanda, erinrade mig om de två enda versrader jag fortfarande kommer ihåg. Samtidigt sa han att han ville veta var Elaine och jag höll hus i Sitges, för Bibbi och han ville gärna bjuda oss på middag.

Jag tackade och log så brett att mina öron satt som prydliga rosetter i mungiporna.

Egen lägenhet och allt betalt visade sig vara en lätt överdrift redan på vägen till vårt exotiska resmål.

Först fick vi veta att vi skulle få dela bostad med ett medelålders par från Partille utanför Göteborg och sedan att vi inte kunde dricka kranvattnet på orten utan tvingades köpa detta.
Kostnaden var diminutiv men den drabbade ett ungt par som inte hade ett öre mer än femhundra kronor att spendera.

Paret från Partille var oerhört trevligt och såg kanske i oss en sorts spegelbild av deras eget förhållande tjugo år tidigare.
Vi åt middag och frukost tillsammans och fick lära oss hur en vanlig vigselring kunde användas som såväl spaghettimått som äggkopp.

Men likafullt hade Elaine och jag en dröm om att bo för oss själva, och när en representant för researrangören dagen därpå berättade att man nu hade en enrummare ledig så tackade vi ja på direkten.

Vårt lilla krypin låg högst upp i ett trevåningshus på en gata vid namn Calle Jesùs.
Rummet rymde inte mycket mer än en dubbelsäng och en gasolspis men hade en praktfull altan utanför de glasade dubbeldörrarna. Utsikten var närmast parisisk över skorstenar och olikfärgade tegelpannor samt ett antal saftigt grönskande takträdgårdar.

Altanen hade dessutom morgonsol, men i mitten av oktober är denna ganska blek, även i Spanien. Dock satt jag där varje morgon, ofta insvept i en yllefilt, och lyssnade till alla ljud som bebådade att den lilla staden sträckte på sig och vaknade.

Eftersom varken Elaine eller jag varit på charterresa tidigare var vi helt okunniga i de rutiner som gällde. Sådana saker som grisfester och resebyråträffar hade vi ingen erfarenhet av och det vänliga paret från Partille blev en kunskapskälla att ösa ur. De var erfarna resenärer och uppenbart roade av att ta ett par noviser under sina vingars skugga.

De övriga pristagarna, av vilka många var bekanta med varandra från tidigare resevinster, fick vi aldrig någon närmare kontakt med. Vi såg dem i flygplanet, i bussen till resmålet och vid den obligatoriska informationsträffen på en restaurang med namnet La Fragatta - Fregatten - där researrangörens klämmiga representanter (de kallades ”Blåskjortor) redogjorde för ortens möjligheter.

Den eventuellt kulinariska upplevelsen fick en smått komisk bismak när servitörerna jagade upp och dräpte en stor råtta under ett av restaurangborden.

Möjligen behöver jag inte nämna att den exalterade publiken skanderade ”Ole!” ett antal gånger under den dramatiska jakten.

Samtidigt vandrade en musiker kring bland borden.                                                  Det var en man som kunde vara vad som helst mellan sjuttio och hundra år. Hans instrument var mandolin och till denna sjöng han med spröd stämma om Madrid, Madrid, Madrid och om Valencias heta nätter. Därefter stannade han en stund vid varje bord och förväntade sig en dusör.

Fattiga som vi var gav vi honom i alla fall några sedlar som han med ett föraktfullt fnysande lät försvinna i en av fickorna på hans silkebroderade väst.