Sängen var bred, bekväm och kärleksalstrande.

Jag minns fortfarande hur jag varje dag vaknade i gryningen och tittade på min älskade vars sömn var lång, djup och ostörd.
    Sedan smög jag mig upp och vandrade ner till den lilla Supermercadon som låg bara något hundratal meter från vår lilla lägenhet. En omfångsrik dam hälsade mig välkommen med ett varmt leende och försedd med färska ägg, konserverat danskt  bacon och oerhört fula tomater med en storlek och arom jag aldrig funnit i Sverige återvände jag till Calle Jesús.
  

 Tävlingsvinstens frukost bestod av nybakta frallor samt en miniförpackning smör som reagerat på frallornas värme genom att sugas upp av påsen som bröden låg i.
    Reskassan krympte med förfärande hastighet.

Vårt krypin låg bara en kort promenad från Sitges mest uppskattade badstrand som följaktligen kallades Playa del Oro – Guldstranden.
    Promenaden tog oss förbi en bar som hette Francesca’s där vi gjorde till vana att, efter dagens strandhugg, njuta var sitt glas av ställets hembryggda Muscatel, ett starkvin vars doft och smak fortfarande förmår att spränga dörrarna till vår numera ganska innehållsrika minnesbank.
  

 Varför baren hette Francesca’s funderar jag fortfarande över för dess ägare hette Francesco och var hur manlig som helst. Redan vid vårt andra besök fick vi gratis påfyllning i våra glas, varvid han såväl blinkade som log förföriskt mot Elaine.
    Vi satt alltid på var sin gammal vintunna, på gatan utanför barlokalen.     Turistsäsongen i Sitges var i det närmaste över och gatulivet präglades helt av den bofasta befolkningen. En närliggande souvenirbutik gjorde fortfarande försök att locka in de fåtaliga turisterna, bland annat genom att på hög volym spela traditionell spansk musik som ekade mellan husen. Det fick oss dock att besla att alltid köpa med oss musik från de länder vi, i den framtid vi drömde om, skulle komma att besöka.
    
Närmaste vägen till playan gick via en gata som hette Calle Mossen Felix vilket roade oss oerhört eftersom jag dragits med smeknamnet ”Callemoss” ända sedan skoltiden.
    Calle Mossen Felix sluttade ganska brant ner mot strandpromenaden.
    Till höger, i början av den stensatta utförsbacken låg en välbesökt bodega vid namn Candelaria som skulle komma att bli ett ytterligare vattenhål för oss.
    Om detta visste vi dock ingenting när vi denna den andra dagens morgon nalkades den glest besökta stranden.
    
Solen var redan på god väg mot månadens zenit och två små ungar, med flytmuddar av illröd  plast kring handlovarna, var de enda som badade.
    En man i slokhatt och med en hud som garvat läder kom oss tillmötes och erbjöd sig, med en svepande gest, att hyra ut sina väl inoljade solbritsar.
    ”Bara 20 pesetas per styck” sa han på bristfällig engelska och jag räknade snabbt ut att detta skulle resultera i en totalkostnad på tvåhundrafyrtio pesetas innan veckan var över.
  

 Pesetan stod i drygt 5 öre så jag förstod att investeringen var relativt ofarlig.
    ”Si” sa jag, och förbrukade därmed huvuddelen av de pengar vi tagit med till stranden och nästan hela mitt spanska ordförråd.

Från lägenheten hade vi också burit med oss ett par rena badlakan som gjorde solbritsarna användbara.
    Vi gjorde det bekvämt för oss och tittade oss sedan omkring.
    Utöver oss var den här delen av stranden folktom, så när som på mannen med solbritsarna, mamman till de två små barnen som roade sig i vattenbrynet samt en tunnhårig och blek man som satt i sanden ett stycke bakom oss och spelade ukulele.
    Runt omkring sig hade han spridit ett antal notpapper och just nu höll han på att plocka ut ackorden till ”Dream a little of me”, som flera år tidigare gjort stor succé jorden runt i en Deccainspelning med Louis Armstrong och Ella Fitzgerald.
    ”Stars shining bright above you”, sjöng han, och sedan ”Night breases seem to wisper I love you! Birds singing in the… Birds singing in the… Birds singing in the…”
    Där vi befann oss kunde jag inte urskilja om han hakade upp sig på texten eller musiken.
    

Eftersom jag, vilket den minnesgode läsare möjligen erinrar sig, hade ett förflutet som refrängsångare försökte jag att telepatiskt sända ett meddelande till musikanten.
    ”Birds singing in the sycamore tree…” tänkte jag så det knakade, men den tanken nådde tyvärr aldrig sitt mål.
     Istället bytte mannen noter och gav sig på ”Havanna Gila”, Harry Belafontes paradnummer. Han sjöng den så vitt jag förstod på jidish och den texten ingick inte i min repertoar varför jag lutade mig tillbaka i solbritsen och njöt av musiken och den ljuvliga solen som nu jagat upp temperaturen till modiga 24 grader.
    Badvattnet var däremot jämförbart med en majdag i norra Bohuslän så både Elaine och jag nöjde oss med tepåsebad, det vill säga upp och ned, upp och ned under
plågsamma frustanden.
    

När klockan närmade sig lunch meddelade vi mannen med läderansiktet att vi skulle komma tillbaka om en liten stund. Den tunnhårige mannen med ukulelen hade åter börjat leta efter fortsättningen på ”Dream a little dream” så jag föreslog Elaine att jag skulle dela med mig av sycmore-trädet.
    ”Nja”, sa Elaine, ”vågar vi det? Han kanske vill ha betalt, han också!”

Vägen till lunchrestaurangen, där våra matkuponger fungerade, gick i alla fall förbi musikanten och han nickade vänligt mot oss.
    ”Nice music” sa jag på försök och han tackade med ett leende.
    ”Önskar bara att jag skulle komma på texten till ”Dream a little dream of me”, fortsatte han och visslade samtidigt melodistämman till sitt eget ackompanjemang.
    ”Den kan nog jag”, sa jag och han sken upp.

”Slå er ner, för tusan! Jag heter John, bor i London men Sitges är mitt andra hem!”
    ”Vi är svenskar, jag heter Carl-Erik och det här är min flickvän Elaine”, sa jag.
    ”Elaine”, sa John. ”A nice English name, if ever I heard one!”
    ”Vi skulla just äta lunch”, sa jag defensivt men John bara skakade på huvudet.
    

”Andlig spis är viktigare än lekamlig och inbilla mig inte att luncherna här är så läckra att de inte skulle kunna vänta på en enkel sångtext!  I så fall har ni funnit ett pang som jag inte lyckats finna, och det är sjätte gången jag är här!”
    ”Nej, nej, vi är helt nya här”, sa jag. Den enda restaurang vi prövat hittills heter La Fragatta och där sprang det råttor över golvet!”
    ”Då måste ni absolut följa med mig till restaurang Miami”, fnissade John förtjust, ”för där serverar de världens absolut äckligaste canneloni!”

Sedan räckte han mig ett papper med de ackord han använde för att spela ”Dream a little of me”.
    ”Skriv gärna texten här”, sa han, och då var det ju lika bra att vi sattes bredvid honom i den solvarma sanden. Sedan sjöng vi låten tillsammans samtidigt som sällskapet utökades med ytterligare en kortväxt, bleklagd och en smula tunnhårig person  i fyrtioårsåldern.
    

”Ohoj there Jim!” ropade John utan att sluta knäppa på strängarna. ”Kom och hälsa på Elaine och Carl-Erik, som just flugit in från Sverige!”
    Även Jim var Londonbo och kompis med John ända sedan de, ett tiotal år tidigare, druckit sig redlösa på öl i den sällskapsklubb – The Reingold Club – där de båda var medlemmar.
    ”Nu kör vi Havanna Gila en gång till innan vi sticker upp och tvingar i oss lunchen på Miami!”
    ”Jag kan inte texten”, sa jag och John räckte mig genast ett vattenskada nothäfte som innehåll både musik och text.
    ”Har du badat med det här?”, skämtade jag men John skakade på huvudet, lade ukulelen i sanden och sträckte sig efter noterna.
    ”Nej, min vän! Detta är ett minne av helt annan vätska en Medelhavet. Det här är spåren av den drink Harry Belafonte spillde ut när han skrev sitt namn här, på framsidan!”
    Och minsann! Trots att orden börjat blekna kunde man fortfarande skönja orden ”To John, a great guy, from Harry Belafonte”.
    ”Ta du och låna häftet”, sa John generöst, ”men då skall du lära dig texten tills  i morgon. Nu går vi och äter lunch!”