En hel liter rom för bara 95 pesetas!
Vi såg budskapet i en liten butik första dagen i Sitges.

95 pesetas!
Jösses, det var ju knappt fem svenska kronor.

Visserligen hade den "Bacardiromen" aldrig varit inom hörhåll från Västindien, men i alla fall!
”Vi köper en flaska innan vi reser hem!”, sa jag till Elaine som inte var särskilt begiven på sprit.
Ett glas vin eller, som nu, en liten skvätt Moscatel tillfredsställde hennes behov.

Möjligen med undantag för de sena Snöbollarna som, i sällskap med John och Jim på Bodega Candelaria, nu kommit att bli något av en kvällstradition.

Enda undantaget från denna blev den minnesvärda afton då vi åt middag tillsammans med Bibbi och Pekka Langer.

Denna avåts i en charmig utomhusrestaurant som Bibbi fått tips om.

Naturligtvis passade det på att regna just denna kväll, men det gjorde ingenting eftersom vårt grovhuggna bord var placerat under ett tätvuxet barrträd som, på något märkligt sätt, lyckades hålla fukten stången.

Det blev en trevlig om än ovanlig afton. Den synnerligen rustika restaurangen hade namnet ”Flamboyant” – vilket väl betyder ”oerhört färggrann” - men de blommor som antagligen skulle motivera namnet hade för länge sedan blommat över. Omgiven av grå murväggar och med regnet till sällskap framstod namnet närmast som ironi.

Det ironiska budskapet accentuerades ytterligare av det spirituella meningsutbyte som vårt värdfolk bjöd på tillsammans med den välhängda oxfilé som, kolgrillad till perfektion, serverades tillsammans med en stor och oerhört läcker ädelostgratinerad bakpotatis.
Det fylliga, spanska rödvin som i rikliga mängder beledsagade måltiden tappades direkt från en praktfull ektunna som tronade bakom ställets bardisk.

Detta var min första, smakfulla bekantskap med vad tempranillodruvan kan erbjuda, en bekantskap som under åren utvecklats till genuin kärlek.

Meningsutbytet, ja!

När Elaine och jag sent omsider återkom till vår lägenhet satte vi oss en stund på altanen för att, i den ljumma natten, summera våra intryck. Vi försökte enas om huruvida vi bevittnat en spirituell akademisk disputation inför en gallisk opponent eller om vi möjligen varit vittnen till ett utomordentligt begåvat storgräl.

Satir och ironi kan, när den är begåvat presenterad, vara oerhört underhållande.
Manuset till Bibbis och Pekkas middagskonversation kunde ha varit skrivet av en Oscar Wilde, en George B. Shaw eller en Noel Coward i kreativ högform och stundom tvingades vi gripa ett kraftigt tag i bordskanten för att inte brista ut i applåder inför en del av trippeltydligheterna.

Det var Pekka som stod för disputationen och Bibbi för oppositionen. Tänk dig en långdragen fäktningsuppgörelse mellan Gene Kelly och Basil Rathbone så förstår du vad jag menar. Värjornas eggar korsades med en blixtrande kraft och frenesi som gjorde att det åskväder vi drabbades av samtidigt slängde in handdukken efter bara ett par minuter.

En iakttagelse enades vi om där på altanen.

Om vårt värdpar verkat vara en smula i otakt när de anlände till Flamboyant var de som turturduvor senare, när åskregnet regnet upphört och vi tillsammans tog en strandpromenad i månskenet.

När vi slutligen utväxlade godnattkramar sa Bibbi till oss: ”Ni vet väl om att ni två har blivit något av maskotar för era medresenärer?

Man kan nästan inte tala med någon av dem utan att de måste säga några ord om det unga, förälskade paret som vandrar självlysande genom Sitges dunkla gränder!”
”Oj då”, sa jag överraskat och Pekka fnissade samtidigt som han lade armen om sin fru och sa:
”Ja, visst är det inspirerande med ung kärlek! Kom nu Bibbi så går vi hem och låter inspirationen flöda!”

Veckan flög iväg och plötsligt var det dagen före hemfärden.

De femhundra kronor vi fått till låns hade gjort oss välbeställda och vi hade till och med kunnat bjuda våra engelska vänner på en minnesvärd middag i restaurang Miami.

Vinet flödade och allsången klingade till Johns ackompanjemang på ukelelen som för kvällen var prydd med röda och gula band. Även irländare Paddy var där och han visade sig ha en härlig röst och en repertoar som var stor och rolig om än inte helt rumsren.

Han sjöng ett antal verser ur ”Roll me over, let me down and do it again” som varken jag eller de andra gästerna hört tidigare och burleskeriet framkallade skrattsalvor som lockade en stor och nyfiken publik som från gatan försökte tränga sig in i lokalen som redan, i flera avseenden, var överfull.

Till sist tvingades restaurangens skräckslagne värd köra ut oss och stänga sin lokal, med följden att alla de beskänkta gästerna vacklade över till Bodega Candelaria för en efterfest som sent skall glömmas.

Polis tillkallades men avstod från att ingripa, sannolikt för att det glada sällskapet var alldeles för stort och egentligen inte framstod som farligt för andra än möjligen sig själv.

Dagen efter var bodegan stängd för städning till klockan arton och den flagga som tidigare hälsat brittiska gäster välkomna var nertagen.
Hmmm…

Den sista kvällen i Sitges var alla tävlingsvinnare och deras gäster inbjudna till avskedsfest med tävlingar.
En buss skulle hämta upp oss på strandpromenaden klockan halv sju och jag kom plötsligt ihåg att jag glömt köpa den där billiga romflaskan jag bespetsat mig på.
I drygt en timmes tid letade jag efter butiken som hade skyltat med 95 pesetas men det billigaste erbjudandet jag kunde finna var 110 pesetas. När min älskade gjort mig uppmärksam på att skillnaden, i svenska pengar, handlade om ungefär femton öre kände jag mig av naturliga skäl ganska löjlig.
Jag handlade genast en flaska i närmaste butik trots att priset där var hela 120 pesetas. En hel semestertimme förbrukad i ett fåfängt försök att spara några femöringar.
Hur dum får man bli?