Efter en timmas käbbel eller mer så sade Bosse…
-Fy bubblan vad ni är nedriga, skall det vara så här så tar jag mina förslag och gräver ned huvudet i sanden. Då kan ni stå där med era långa näsor och själva fila på några udda förslag som jag genast kommer att såga, alldeles oavsett vad de handlar om. Så det så, bara så att ni vet.
Men då sade Åsa…
-Sudda sudda sudda sudda bort din sura min, sudda sudda sudda bort din sura min, munnen den skall skratta och va glad, munnen den skall sjunga tralala…
Rolf, som tyckte att det var litet som i ena hönsgård satt och fnös, han hade hela tiden något på tungan som ville ut. Men så var det än den ena och än den andra som begärde ordet och han fick lugnt sitta där och kippa efter andan. Mammi fattade inget, alla bokstäver och siffror bara snurrade runt runt som i ena kvarnhjul och hon gladde ingen med att bara vara ganska otydlig om det som klart otydligt var i papperen. Berta kände sig som i sitt esse och berättade pedagogiskt om att matematik och att nöta stol både här och där minsann hörde till hennes stora intressen. Hon kunde minsann lägg ihop två och två och få det till både fyra och mer därtill. Hon lade ut texten på ett sådant oerhört lidelsefullt sätt att det blott skapade än mer förvirring i församlingen, medan förvånade ansikten på långsidorna tittade fram och åter, fram och åter som besåg de långa bollar i någon tennismatch. Sigurd som minsann behöll fattningen vad som än hände liknade en sorts sfinx eller domare i sin ena ringhörna. Han berättade att i historieskrivningens början så brukade det strömma in olika uppgifter från alla de håll och kanter och byråkratin verkade inte veta några gränser. Men så talade han om fördelarna med att klippa papperen i som när man skapar figurer i papp i rad på rad och så kom det sig att hela rapporten bidde en tumme till slut.
Sara (fingerat namn) visste att berätta att allt minsann flöt på som smör i solsken trots att hon fick stiga upp i ottan och minsann inte tjänade en spänn mer än vad som stod i lönekuvertet och det hade aldrig skadat henne att jobba häcken av sig till minimistandard. Kanske tyckte hon att jobbet som dagismamma gav annan valuta i förlängningen. Barnen tycktes i alla fall gilla henne och hon skrev inte i mer papper eller gick på jippon mer än som krävdes av henne minsann. Då och då var det än den ena och än den andra som bidrog till förvirringen genom att dels inte få tala till punkt på grund av andras avbrott, vilka heller inte fick tala till punkt eftersom det var en punkt som skulle avhandlas och inte alla de andra samtidigt. Till slut verkade många prata som i munnen på varandra medan andra tog god tid på sig att breda smör på mackan, välja mellan olika pålägg, gå och koka mera te och kaffe eller bara sitta och se ut som om de var lika långt borta i en annan värld som verkligheten de satt och slölyssnade till verkade ha hamnat som i sjönöd.
När tiden börjat gå helt ur led så reste några på sig för att gå hem till mamma och äta middag. De kunde inte tänka sig att sitta kvar och lyssna hur länge som helst till vems spade eller hink som tillhörde vem eller kanske till och med vilket läger. Men mackorna verkade goda, till och med bullarna gick åt trots att det ännu inte varit Lucia. Hur rabaldret slutade vet jag faktiskt inte själv, men det troliga är att de fyra huvudboxarna slog ut varandra i varsin rond och att matchens vinst gick till domaren, vilken både kramade och kysste pokalen till stor förtret för deltagarna, publiken samt ett gäng flugor som flugit ut från kökets värme för att höra hur det hela slutade.