Det är alltid dit jag går tillbaka i tanken
Dit, där jag glömde någonting,
eller där jag valde att lämna någonting kvar
Mig.

Det kanske är så att det är lättare och mer flyktfullt
att se tillbaka än att blicka framåt,
men hur mycket styr jag egentligen själv
det som jag drömmer om nätterna

Och att jag saknar den där egna oskuldsfulla blicken,
tilliten och äktheten
det är väl bara mitt eget val av formuleringar
men i helvete vad jag har försökt att skaka mig fri

Eller är det just det som jag inte har?

Är det den där rädslan av att ha missat någonting,
känslan av att inte ha gjort sitt yttersta
när det gyllene tillfället gavs

Men om det aldrig var ett tillfälle
utan bara en spökande fantasi
en egen längtan

Då sitter jag här, rätt ensam