avsked II
jag kommer
aldrig
överge
känslan
av att det skulle
finnas
en chans
att du än en gång
skulle vilja ta
min hand
dörren är reglad
igenspikad
blyförstärkt
och jag
knackar
inte längre
men något lever
som inte
vill dö
något som
inte kan
dö
….
som en
dagslända
verkar det
förändras
det brustna
hoppet
pendlande
förtvivlan
någon sorts
ögonblicklig
lycka
men
det ger ingen
frälsning
det är
stentrappa
mot såriga knän
evigt krälande
efter något
ljusliknande
för att
slutligen
alltid
bli ledd
till sanningen
att hon inte alls
finns
kvar
….
allt som stelnar
mitt sinne
som vägrar lämna
kommer stumt
krama
hennes bortdragna
hand
så långt
jag kan se
kanske
nästa känsla
ger en ny dag
nytt liv
åt denna
döende
likstela
vardag
som stirrar
rakt igenom
mig
….
tystnad
överallt
de grå siluetterna
har blivit
gående gravar
jag
den tappade nålen
från den överfulla
dynan
förtvinar
något som sakta
dödar
det sår som inte
läker
total insikt
av hennes
betydelse
absolut resignation
inför min
skuld
jag vill
bära
mitt kors
ensam
det blåser
ni försvinner
hennes fotspår
upphör
av vad
var allt
….
det finns inget
svårare
inga mer
härdade
tårar
än de
i detta
avsked
det finns ingen
större
kärlek
än den
som lämnar
det
som den
består av
för att
göra henne
vackrare
med någon
annan
….
mitt ofullkomliga jag
avflagnar
lämnar iskyla
för dig att
andas
bygger murar
isolerar
förbjuder varje känslas
existens
trots
att jag vill
allt
annat
än det
din tomma rygg
nära
men utom
räckhåll
min oförmåga
att förbigå
det döda
som äter mig
inifrån
det uppgivna
stirrar sönder
oss
äter flagorna
och
hånflinar