ibland griper känslorna tag i mig
och tvingar upp mina betongfötter
från marken jag valt att växa fast på
ibland tappar jag greppet om
den där verkligheten

efter alla tårar som runnit ner för mina
kinder och som sköljt bort stora delar
av det förflutna som bosatt sig i min själ
så bär jag djupa gropar på mina kinder

ni är så vana vid mina gropar
att ni inte ens märker att dom blir djupare
att ångesten tränger in i min själ och
förgriper sig på min livsglädje

när jag öppnar mina händer ser jag
världen dansa polka på mina handflator
och ärren spatserar runt som en trogen
hund och följer mig vart jag än går
kröner mig till matte av min misär

ibland vill jag höja näven och slå mig själv
lika blodig och sargad som jag känner mig
betrakta era svarta blickar när ni tänker att
det är hopplöst att hjälpa någon med
fobi för sitt eget liv

ni tänker
varför hjälpa någon
som redan fallit

ibland fastnar jag i mig själv
och gör kullerbyttor av vrede bland
ihålighet och avsky för att slutligen
punktera mitt liv som tänder i
heliumfyllda lungor

ni tänker
varför leva med
någon som är död

det var därför jag ville tala om för er
att jag vet att jag inte längre har fötterna
på jorden och allt vad det innebär
att jag tänker lite för mycket på mig själv
men att verkligheten kryper tätt intill och
glider mellan mina fingrar när ingen ser på

en dag tar jag verkligheten i handen
och förlorar mig själv i sanningen
redo att acceptera mitt liv
redo att leva och att bli levd med




vi ses