ibland önskar jag att du stod
utanför min dörr helt ensam med
stoltheten nerkörd i halsen
oförmögen att tala i lögner
och där skulle du stå på mitt
stenrös till trappa och öppna din
hand och ge mig den där
blodiga dunkande knölen du så
ofta väljer att hänvisa till glömskan

där skulle du stå med ensamheten
i ryggen och med ditt livs kärlek framför
dig och så skulle du erbjuda ditt hjärta

då skulle jag
ä n t l i g e n
kunna stänga
dörren för gott

och gå vidare utan dig