Vi satt här, vi som de.
De fortsatte.

De mina vänner.
Dem som skakar, min så otaligt sanna natur.

Törs vi, när någon berör knappen, den lockande röda med lite gult på.

Lockande rött med lite gult på.

Det blev bevis till is, det uppehållande lopp.
Liv blev det uppehållande lopp för seger.
Den ven av överlevnad,(tack).

De grät.
-Ja, de grät hemma hos mig.
Jag grät, jag såg på håll, en total förenkling av era tårar.

De dunstar först innan golvet.

Är jag så icke förfallet given, min gåva till dig.
Är jag så till detta förfall?

- Jo, vi minns, vi höll till (just) där.
Jag skaffade, ordinerar från annan kultur.

Förslags--smak?

Jag skall måla bilden!

Vill det för en sak, stanna till i mig.
Kan det för det vara?

Just nu, just här?
Någonsin yttra tonen.

För den saken, stannar, väntar jag.

Estrapad Elegant.

Låt oss måla igen.
Låt oss välja ram till rum.

Skimmer just till vänster,
ge lite skugga.
- Ja vid väggens kant, där för glömska.

Var var vi?
Vi smakade på frågan: Förfall.
Så enormt mycket ni saknar,

stora tycken.

Var jag så inblandad, för vår känsla till oss?
- Javisst, för det besked var jag så långt grodd.

Ditt hjärta sätter rot, mitt blommar.
Ditt pulserande jag, gör mig lamslagen.

Rädd för?

Jo, för att backa de få meter.

Är jag så given till förfall att jag saknar underbart?
Att förordna den ordning till (just) vår.

Förr kom alltid Maj före Mars..
(Det togs beslut i saken).

Se, rentav sönderskåda den himmel du känner.
Är den, vill den.

För den sin sak på samma sätt.
Skall jag som förr, det enda som fanns (just) då.

Till vänster just.

Känna något?
Alls?

Detta tryck i bröstet.
Saknad.

- JA! Skriven, kramad i text, indragen förflyttad nästan.
Vida kallad av så få vildar, som så få.

Visst vill jag kännas vid, överdragen.

HELT NAKEN!

Så, helt naken?
För det.

Låt oss måla igen.

När du gråter.
Visst förtvinar världen.

Jag önskar, vill bara finnas.
Trösta, se bara dig.

Dina tårar tar ner himmelen.
Skänker dig världen.

Förtvinad,

Vi kallar vackert.

Vi älskar här..