*Blodstänk på väggen*

Han luktar sprit, billiga cigaretter, två dagar gammal spya och damparfym.
Mannens utseende reflekterar väl den odör han utstrålar.
Hela hans väsen är som en rostig Ak 47:a då folk tenderar att fly fältet vid hans åsyn.
Om integritet vore en doft skulle han stinka av motsatsen och precis som fattigmanswhisky saknar han allt vad karaktär heter.
Vad mannen själv heter spelar föga roll då ingen skulle läsa hans dödsannons för ingen skulle bemöda sig att skriva någon.
Lika naken som den, av han mor förbannade dagen då han kom till världen,
om än mycket smutsigare och nu med tårar i ögonen.
Sina ärr bar mannen alltid med skam och revolvern som vilar i hans hand är precis som honom, liten och patetisk.
Pistolmynningen själv skydde hans motbjudande andedräkt.
Den namnlösa mannens vilsna maraton längs det gatlopp som är livet var över och det enda bestående han lämnade efter sig var blodstänk på väggen.

*Stalingrad, Nagasaki och gamla prestationer*

Väckarklockan ringde.
Ljudet av tidig morgon skar genom rummet.
Mörkret ockuperade fortfarande kvarteret och gatulamporna hade kapitulerat för länge sedan, men trafikljusen på hörnet påminde om att lagarna ännu gällde.
Mannen som väcktes av väckarklockan öppnade sina ögon men stängde dem igen, i mörkret gjorde det ingen skillnad.
Han sträckte ut sin hand mot där väckarklockan stod bara för att finna att så inte var fallet, han öppnade sina ögon.
Mannen, som egentligen reducerats till något annat än en man hatade ljudet av tidiga mornar. Han kom inte ihåg varför han ställt klockan på ringning, han var för bakfull för att bry sig. Det slog honom att han kanske inte ens var hemma, ljudet av väckarklockan lät som densamme han ägde själv, men å andra sidan kan ju två personer äga en likadan. Rummet var för mörkt för att avgöra om hans misstankar var korrekta så han började sniffa istället, det luktade lite unket.
Ungefär som det gör hemma hos honom, kanske han bara inbillade sig men det låg en subtil odör i luften han inte kunde identifiera. Mannen smaskade för att känna smak och det smakade cigaretter, som det brukar så av det blev han inte särskilt klokare. Han kände sig omkring, sängen verkade vara lite större än hans egen men illamåendet bakfyllan välsignat honom med satte stopp för utforskandet innan han var säker.
Mannens fem sinnen var förbrukade och något sjätte ägde han inte ty tiden stjäl allt från alla, och väckarklockan skulle med all säkerhet beröva honom hörseln om ingen stängde av den, den fortsatte ringa och han våndades men så slutade den ringa och han gladdes. Han behövde spy och hoppades att toaletten låg där den brukar, dock behövde han inte spy ändå och tänkte att han blivit för gammal för sådant här så han låg kvar med sin bakfylla och undrade vad klockan var och varför den hade ringt. Men han brydde sig föga, mannen hade inget jobb eller vänner. De kvinnor som fortfarande fanns kvar hatade honom och han hatade dem. Genom persiennerna som alltid var neddragna sipprade små strålar av ljus igenom likt lasersikten manövrerade av stadiga händer, han behövde spy på riktigt denna gång så han hoppade ut ur sängen och hoppades att toaletten låg där den brukar och det gjorde den och mannen gladdes av den lilla segern över omständigheterna trots sitt parentetiska missnöje över att vara hemma hos sig själv.

Dock var livet för honom ett stort nederlag likt Stalingrad för tyskarna, om mannen hade haft mod i hjärtat hade han avslutat det själv men det hade han inte så det gjorde han inte.
Över toalettkanten spydde han ut gårdagen, inte utan att känna sig en erfarenhet fattigare.

Genom fönstret med de uppdragna persiennerna skådade han ut över staden och längtade dit hustaken möter horisonten i gryningen. Många gånger har han funderat över att skriva en dikt om hur vackert han tyckte det var men istället druckit whisky. Nu var det meningslöst. Mannen levde på gamla prestationer och han visste det, det hade de alla sagt innan de lämnade honom. " Du lever på gamla prestationer" hade de sagt.
Så pennan låg för det mesta orörd någonstans där han inte visste var den var och lika bra var det.



Han hade levt väldigt fort och nu dog han väldigt långsamt, stubinen hade brunnit ut och bomben var för länge sedan detonerad och om människor redan glömt Nagasaki hur skulle de då komma ihåg honom?



*En påskhistoria*

En öl, han kommer inte ihåg vilken tillverkare men det var danskt.
Ett glas vitt vin som smakade illa men det var procenten han ville åt.
En irish coffe och en ännu en öl, denna gång från det stora landet i väster.
Ja han var verkligen på humör för lite poesi.

En häxa flög förbi på en dammsugare.
"De slynorna anspassar sig efter tiden" tänkte han.
"Nästa som flyger förbi får sin hjärna decimerad JFK style" tänkte han och öppnade sitt fönster ut mot gatan där de passerade.

I horisonten syntes likbålsröken från horkulla där de brände otrogna makar, pojkvänner och andra hederliga karlar.
Hans gevär stack ut från det öppna fönstret.
Visst var han lite berusad men det påverkade inte hans förmåga att prickskjuta.

Längre ner på gatan, i korsningen där rödljusen alltid visade grönt kom det en häxa flygande på en skurmopp.
Han hade henne på kornet, genom kikarsiktet såg han att hennes skurmopp drypte av blod, antagligen från en hårt slitande och icke illamenande man.
"Hämnd är en kokainlina bäst sniffad genom en tusenkronorssedel" tänkte han och klämde mjukt på avtryckaren.

Ljudet från skottet ekade utmed gatorna och gränderna där kvinnor som inte lärt sig flyga prostituerade sig. 250 för en avsugning och 500 för ett knull.
Kulan träffade henne i tinningen och ner for häxan.
Hennes bloddrypande skurmopp penetrerade en vindruta på en Mercedes Benz årsmodell 07 för 950 000 spänn.
Hennes kropp smetades ut på den gråa trottoaren och han drog in sitt gevär och stängde sitt fönster.

Han vred upp volymen på sin stereo och Sydamerikansk hip hop strömmade ur de sedan länge sprängda högtalarna.
Den djupa basen dunkade skönt i hans bröstkorg.
Han återgick till sin öl och sin oavslutade dikt, nedkladdad på ett ciggarettpapper. Han visste inte hur han skulle avsluta den.


*En historia från ingenstans där du dör utan att någon får veta.*

Han gick ner till floden där solens strålar dansade kvällens sista dans.
Med gitarren i sin högra hand och whiskyn i sin vänstra, cigaretten hängde i mungipan och i backfickan låg alla de brev han aldrig skickat.
Askan föll ner på den trasiga skjortan som sett mer blod än tårar.
Floden hade inte bråttom någonstans och stannade inte för någon och på hösten förde den med sig de alltför unga, men en gång så vackra flickorna.
Han satte sig på en avsatts och spottade whiskyn på breven och lät sedan cigarettaskan falla ner och i det begynnande mörkret sken de olästa orden upp.
Ett pistolskott ekade genom dalen och ikväll miste någon livet.
Gitarrsträngarnas vibrationer hördes på vägar långt därifrån och solen försvann bakom berget samtidigt som den sista tonen dog i närheten.