Jag avskyr kalla röster.
Det är det värsta jag vet.
Ni vet när rösten saknar känsla.
Och innehåller nonchalans.
Och avstånd.

Det är det värsta jag vet.
När man har kommit dit.
Då vill jag bara bort.
Iväg.
Rymma.
Och lämna det kalla bakom mig.

Det är det värsta jag vet.
Det är som att känslorna plötsligt försvunnit.
Ena dagen var de heta och intensiva.
Andra dagen borta med vinden.

Det är det värsta jag vet.
Jag vill inte hamna där igen.
I det kalla landskapet.

För det är det värsta jag vet.