Hon avskydde spegeln.
Samtidigt som hon älskade den lite grand.
Ibland var den snäll mot henne.
Men för det mesta inte.

Den gjorde det lättare för henne att hata.
Hata sig själv.

Men hon kunde inte sluta spegla sig.
Hon behövde någon som talade om för henne vem hon.
Hon hade ingen annan.
Ingen annan som hon litade på.

Folk brukade tro att hon var fåfäng och ytlig.
När hon alltid speglade sig så fort hon fick möjlighet.
Men de förstod inte.
Hon ville bara se sig själv en dag i spegeln och inte hata.
Hata sig själv.

Så hon fortsatte titta.
I väntan på den dagen.