Jag är nog lite annorlunda.
Jag var nämligen den enda i Stockholm idag.
Som inte skydde snön.

Det blåste hårt.
Vinden piskade.
Människorna i vimlet hukade sina huvuden.
För att undvika att få snö i ansiktet.

Jag vände i stället mitt ansikte upp mot de virvlande flingorna.
Och tog tacksamt emot dem mot min hud.

Jag kände mig fri.
Jag älskade vädret just då.
Jag älskade att känna svalkan mot min hud.

Så om du såg en kvinna i Stockholm idag.
Klädd i svart.
Med mörkt hår som yrde runt i vinden.
Som tittade upp och mötte de stormande vindarna.
Som försökte fånga snöflingorna med sin mun.
Och smaka på dem.

Om du såg kvinnan som log.
I stället för att gömma huvudet under kappan.
Så var det antagligen mig du såg.

Det är jag som är kvinnan i svart.
Du skulle ha sagt hej.