Vi låg på din säng, ganska nära. Vi nuddade iallafall varann då och då, när du andades.
Ditt lillfinger kändes mot mitt. Det var på det viset jag visste att du levde.
Och på håret över kudden. Det liknade en regnskog, full av nyanser. Grönt och blått och lite rött. Du var allt bra annorlunda.
Du hade haft en dålig dag sa du. Men där tog det slut, orden tog slut och kanske viljan att fortsätta berätta.
Och jag hade nickat utan att kräva mer. Jag menar, det kunde ju inte vara så kul att berätta om en dålig dag. De ville man helst glömma, ju. Så nu låg vi och glömde på din vita, obäddade säng.
Fy, det stank på ditt rum. Jag öppnade näsan lite till, instängt och komprimerat. Jag ville öppna fönstren och vädra, men du viskade att lite av stunden kanske skulle försvinna då. Och jag nickade.
En gång hade du sagt till mig att jag borde ha kronisk huvudvärk. "Varför då?" Hade jag frågat.
"Du nickar ju hela tiden. Håller med om allting, sluta upp med det," hade du sagt då. Och jag hade nickat till svar.
Det var svårt det där, att sluta upp med någonting som man gjort hela sitt liv.
Men för dig tycktes ingenting svårt.

Du hade stängt ögonen nu, men jag kunde se pupillerna röra sig under den bladtunna huden. Du låg och tänkte storslagna tankar om konserburkar och paradisfåglar.
Du var ju så full av sådant som jag aldrig själv fann inom mig. Fantasi och sånt, jag låg och tänkte på fredagens tentamen. Du borde ha tröttnat på mig vid det här laget, varför lät du mig ligga jämte såhär och känna ditt lillfinger mot mitt när du andades?

Första gången jag träffade dig var en ljus sommarkväll för ganska precist tretton år sedan. Det var kvällen efter min födelsedag, och det var sju måndader efter det att mamma och pappa hade satt mig ner vid köksbordet för att berätta att jag skulle få ett syskon. Jag var fem år och sur på mamma som genom att ligga på sjukhus bidrog till att jag inte fick något kalas.
Och alla vuxna hade pratat om er och frågat hur ni mådde, du och mamma. Jag var nog ganska avundsjuk på dig eftersom att du inte ens kommit ut än och redan fick större uppmärksamhet än mig.
Men så hade jag stått där, och beskådat dig med stora ögon genom kuvösen. Och jag minns att jag tänkte att det var rätt så häftigt av mamma och pappa att ge mig en rymdvarelse i födelsedagspresent.
Du var så liten, lillasyster. Du hade kunnat ligga nästan raklång i mina två femårshänder.

Plötsligt slog du upp dina ögon och såg på mig. De var också svåra att bestämma färgen på, en blandning av allt precis som du. Och så var det fukten.
"Vad gör vi här," dina tunna läppar formade orden och levererade dem indränkta i varmluft från insidan av din smala kropp. "Vad är det för mening med att ha oss här?"
Din fråga överrumplade mig, det var ju du som brukade hålla i svaren.
"Det är väl meningen att vi ska göra någon slags skillnad." Jag tänkte fortfarande när orden uttalades och kan inte ha låtit särskillt övertygande.
"Hur menar du?"
"Jag vet inte.., men jag antar att det kommer med tiden."
"Jag har inte tid.." du vände ansiktet upp mot taket och en tår rann tyst nerför din ljusa kind "..jag tror att jag måste få veta nu."
När jag tänkte på det, var du nog den enda jag visste som kunde gråta så tyst, knappt märkbart. Och med dina ord blev det snart svårt att andas. Jag hade glömt att planera orden. Jag hade glömt, fan!
"Alla har vi tid, vi är bara fyllda av sekunder som vi inte utnyttjar."

Du kom hem en onsdag. Mormor bjöd på tårta och jag nöp dig i tårna när ingen såg. Då blev du ännu mer rosa, och jag sprang och gömde mig bakom soffan. Kommer du ihåg soffan i lila manchestertyg, lillasyster? Den som hade mjuka kuddar exemplariska att bygga kojor av?
Vi kunde sitta under filttaket och dela hemlisar för stora för att rymmas i bara en liten människa. När den slängdes i containern vid vårstädningen 2002 satt våra skratt nästlade i tygets fibrer. Vi sa att den bar doften av en fantasivärld, mamma och pappa tyckte att den stank gammalt. Men jag tror nu att den förblev evigt ung, den dag då vi fäste våra drömmar i dess sömmar.

Du harklade dig och det utlöste en serie hostningar som kändes obehagliga att lyssna till. Den enda gången jag någonsin stulit något var dagen för ungefär ett år sedan, då jag gick in i skolans träslöjdsförråd och tog ett par orangea hörselskydd. Det var vid den tiden då du hade börjat låta illa om nätterna, och jag hade tänkt lämna tillbaka dem igen, så fort du blivit bättre.
Men de låg fortfarande hemma, längst in i garderoben och jag hade behövt dem nu men vi var ju inte hemma, lillasyster. Vi befann oss mitt i ett ingenstansland där man inte kunde se vart golvet slutade och väggen och taket tog vid.
Allt var vitt. Du var vit. Vitt, vitt, vitt -utom ditt regnskogshår.
Du hade länge vetat att du skulle dö, visst hade du lillasyster? Kanske var det därför som du hade ansträngt dig så hårt för att leva. Och trots att du hade bjudit tiden till lek, blev den aldrig din vän.

Jag sträckte mig mot sidobordets ljusa bänkskiva och efter hushållspappret som stod uppsamlat på en vit rulle. Rev hastigt av två längder och räckte dem till dig så att du kunde hålla vitt för munnen när du hostade som mest. Sedan rev jag av tre hack till, och torkade dina fuktiga kinder.
Mamma kom in genom avdelningsdörren, hon hade stått i korridoren när du fick ditt anfall. Hon hade tagit en paus.
Lillasyster, du såg ut att önska att du snart skulle få ta din.
Mamma hade lärt sig att läsa av maskinerna, och hon hämtade läkaren som brukade hälla sockerdricka i dina slangar. Ja, du sa en gång att medicinerna fick det att kännas som om det bubblade inombords, innan du blev yr.
"Som sockerdricka?" Hade jag frågat för jag visste ju inte riktigt hur du menade.
"Ja..lite som sockerdricka" hade du svarat och vi hade skrattat och skrattat och tillslut hade det blåst bubblor ur näsan på dig.
Främmande folk hade kikat in genom dörren för att få en glimt av stollarna som skrattade så opassande på kemoavdelningen.

Du var varm och jag tog försiktigt av dig ditt regnskogshår.
Vi hade valt ut det tillsammans hos perukmakaren. Mamma hade velat att du skulle ha något snarlikt det du hade haft innan, mörkbrunt med lockar ner till axlarna.
Pappa hade föreslagit en med lugg.
Men du hade fastnat för regnskogsburret högst upp på hyllan, och mamma hade lett smått förskräckt när du pekat på den. Jag tror att det var ditt sätt att välja livet.

Så bestämde jag mig för att berätta för dig om dagarna för tretton år sedan. Om den rosa rymdvarelsen jag fick i födelsedagspresent, den bästa någonsin. Om tånypet och soffan.
Du log ett underbart leende och fyra timmar senare fanns lillasyster inte längre.

Det har gått tre månader sedan de säger att du försvann, men jag ser det inte så. Jag tror att du äntligen fick chansen att fälla ut dina vingar och jag tror att många av oss andra söker hela livet efter den sortens frihet,
men vi väntar och försöker så gott vi kan att göra det bästa av tiden. Lillasyster, jag vet att du hade velat dröja med oss men du visste inte hur man kröp eller gick. Du hade liksom aldrig lärt dig det.
Du hade sprungit sedan födseln och hoppat indianhopp över de som bad dig att sakta ner, att vänta en stund.

Jag sitter här nu, älskade syster, i gräset som är grönare än någonsin och du lyser fräknar till mitt ansikte. Det är studentens dag och jag bär regnskogsklänning för jag är så trött på vitt. Du värmer och jag tar av mig mössan som blivit svettig runt kanten.
Drar av ett blad från syrenbersån och ska precis torka av skärmen när jag ser den, din hemliga hälsning.
"Lev storasyster".
Och jag känner smärtan inombords men ställer mig ändå upp och springer ett barfotavarv för oss. Skrattar så att du ska höra från himmeln och känna hur det bubblar i näsan. Det är här jag börjar, du gav mitt liv den vackraste av inledningar.

Min lillasyster, kanske var du bara lite för stor för världen.