Jag gillade frukost lite för mycket.
Så jag kunde inte ta livet av mig.
Inte den här gången heller.

För när natten började gå över i gryning.
När de första solglimtarna började synas.
Så längtade jag lite för mycket efter frukosten.

Efter färskt bröd.
Ost.
Juice.
Och te.
Drack inte kaffe på den tiden.

Det började vattnas i munnen på mig.
Där jag låg i sängen.
Och fantiserade om min frukost.
Så jag sköt fram självmordet till natten därpå i stället.

Ja det fanns en tid i mitt liv då det enda som var bra.
Var den där frukosten på morgonen.
Då jag fantiserade om frukosten.
Medan jag smidde planer för mitt självmord.

Jag älskade att få sitta ifred och äta frukost.
När det var tyst i hela huset.
Och bara jag var hemma.
Då jag var lika ensam som jag kände mig.
Och fick umgås ifred med den enda person jag litade på.
Mig själv.

Så det blev inget självmord den gången.
Inte natten därpå heller.
Trots att jag fortsatte att hoppas på.
Att jag en dag skulle våga.

Nej det blev inget självmord.
För jag gillade frukost lite för mycket.