Den där känslan av något som känns så bra vad kan jag kalla den?
Jag åker på världens tråkigaste väg, världens mest obetydligaste väg
Gruset knastrar under hjulen på min cykel, under mig, under alla känslor
Jag åker genom världens mest uttråkande skog, förbi alla hus
Framför mig har jag henne, hon åker tre meter framför
Ändå känns det som om hon är hur långt bort som helst
Är det för att hon cyklar så fort? Eller är det mina tankar och känslor som trycker mig bakåt?

Upp för världens jobbigaste backe, men benen fortsätter att trycka ner pedalen
Som när jag mår dåligt, jobbigt men benen fortsätter ändå att bära mig vidare
Marken jämnar ut sig och vi åker ner för backen ner mot vårat ställe
Vi ställer ifrån oss cyklarna tar av oss hjälmarna och jag ser hur hon fixar till håret
Jag ser när hon drar fingrarna genom sitt hår, det glänser som guld i solnedgångens sken
hon ler mot mig och jag känner hur den där känslan sprider sig inom mig
Hon springer ner mot stranden, vid strandkanten lutar hon sig ner, hon fyller handen med sand

Hon går på bryggan, hon sprider ut sanden, sandkornen blir som ett stoftmoln runt henne
Hon ser på mig och börjar skratta hon frågar om jag vill gunga med henne
Högre och högre upp i luften kommer vi, hon greppar hårt om kedjorna på gungan
Höjd skräcken är borta och det är bara hon och jag nu, vi åker högt upp i luften
Skratten klingar och sätter sig in i varandras, det är som om dom bara ska passa ihop
Det där suget i magen kommer varje gång gungan är på väg ner
Som om luften gör en stor grop i magen en grop som är läskig men så härlig

Nere på marken i sanden, vi bygger upp torn och små berg så barnsligt men kul
Vi sitter barfota och sanden omfamnar våra fötter, den svala vita sanden lyser
Jag ser in i hennes ögon dom glänser som diamanter i ljuset och lyser så snällt
Den blicken får man bara några gången i livet, då när allt är som bäst, jag njuter av den
Hon lägger upp sand på sin arm, sanden rinner av och hon låter den göra det
Sanden som är kvar bildar som en mur på hennes bara hud
Hon skakar av det och så sitter vi bara och tittar ut på vattnet

Kommer ihåg den där kvällen då vi badade vårt sista bad, den där natten då det åskade
Den där mörka kvällen då det haglade och när det var så kallt men ändå, visst var det kul
Eller den där sommaren men lådbilen visst vi riskerade livet, men nu har vi något att prata om
Eller den där vanliga dagen när vi bara träffades där, allt som hänt på just det här stället
På världens mest tråkiga, uttjatade, vanliga, gamla plats händer allt det här
Men det är bara för att jag är med henne, hon som ger mig den där känslan
Den där känslan måste ha ett namn, något speciellt och vackert, jag vet, namnet är såklart Sofia.

Sitter och tänker på henne, tänk att just hon är min bästa kompis
Sitter i sanden, jag drar fingret i sanden skriver tre bokstäver, BFF- Best Friends Forever
Sofia och jag alltid bästisar, halvplastsyrkon, vårat egna ord
Vi kommer dö tillsammans hand i hand men best friends halsbanden på oss och aldrig släppa
Aldrig släppa taget om varandra, jag har vart på världens men uttjatade strand
… men med världens mest bästa kompis, Sofia
Vi är redo för alla utmaningar, men just nu sitter vi bara och tar det lugnt på badet, om vanligt

Så typiskt oss, men så är ju bästisar, eller hur?