De två utgör en ganska lustig syn där de är, mitt på torget.
Om någon hade stått där i mörkret och sett dem, hade han nog undrat vad i helvete de egentligen håller på med. Denna främling hade nog ställt sig mot en vägg, kanske den vid konsum, och bara tittat på scenen för att se efter vad som skulle hända härnäst, svenskar är så rädda för att ingripa nämligen.
Där, framför den lilla dammen som kommunen byggde för att höja den familjära stämningen kring stadskärnan, dansar en kvinna.
Hennes händer är sträckta mot skyn, och hon snurrar runt i okontrollerade cirklar, svänger sin kropp, som om det mytologiska monstret i hennes inre kämpar för att komma ut. Hennes överkropp viker sig då och då i spasmiska kramper, och det hela ser ut som en surrealistisk konstinstallation.
Bredvid henne står en man. Hon dansar i cirklar runt honom och börjar nynna en ordlös sång, som vinglande stiger mot natthimlen och letar sig upp längs Sundbytorgs alla gråa fasader. Mannen börjar gråta, och kvinnan dansar vidare. Hon sveper genom luften, och desto intensivare hennes dans blir, desto mer ökar hans gråt i styrka.

Ungefär här lämnar främlingen sin åskådarplats i skuggorna, antagligen har det bisarra i scenen skrämt honom. Därför får han aldrig se hur kvinnan tillsist faller till marken och hur mannen efter en stund lägger hennes arm över sina skuldror, för att sedan leda henne någonstans där hennes nu kraftlösa kropp kan vara säker.

Han öppnar sakta fönstret till sin vindsvåning. Den kalla luften dras in i rummet, hon gnyr lite i sömnen men vaknar inte. Kylan sveper kring de kroppsdelar pyjamasen lämnat nakna, och köldrysningen sprider sig längs armarna och upp över ryggen. De hade ringt honom inatt, klockan var runt tre när de väckte honom, han hade kört iväg direkt. När han fick tag i henne märkte han direkt att hon hade druckit, säkert rökt också. Demonerna hade varit efter henne inatt igen, tydligen.
Nu låg hon där igen, och sov. Hon hade yrat hela vägen hem, mest om Konspirationen den här gången, innan hon däckade i passagerarsätet. Hennes hår var ett enda virrvarr av trassligt brunt över kudden, med ett par smala flätor som alla slutade i små färgglada pärlor bland alla tovorna.
Små snarkningar och ourskiljbara små ord trillade ur hennes mun lite då och då, och hennes andedräkt kändes ända bort till honom vid fönstret.
Hon är en rätt stor kontrast till resten av lägenheten, som en bit bitter verklighet bland allt rostfritt stål. Plötsligt ringer det.
- Hallå? Ja, hon är här. Ringde de dig med? Nej, hon mår bra nu, det är ingen fara. Det behöver du inte känna… Ja, hon sover här. Jo jag vet, men jag vill inte väcka henne nu. Ringer du pappa? Nej, jag hinner inte det imorgon. Jag gör verkligen inte det. Vaddå? Jo, jag vet. Vi hörs imorgon. Älskar dig med.

Han kom ihåg hur lika de hade varit när de hade varit små, ingen hade kunnat skilja den ena från den andra, även att hon var två år äldre. När han var fyra, och hon sex, hade hon bett frisören att klippa hennes hår i exakt samma frisyr som sin lillebror, så att folk skulle tro att de var tvillingar.
Hennes ekorrbruna ögon och smilgropen i vänstra kinden hade fått alla surkärringar i hålan att skala bort ett par lager jävlighet från deras hjärtan och le en stund. Om samma kvinnor såg dem nu skulle de nog snarare le uppmuntrande mot hans nya bil och lagom intellektuella glasögon, än åt hennes färgglada strumpbyxor och pärlhalsband.
De hade nog skakat på sina sladdriga huvuden och sagt att, så går det om man umgås med löst folk, flyttar till staden eller lyssnar på sån där nymodig musik.
För egentlige, var hon inte alltid den svagaste av syskonen? Klarar man inte ens av gymnasiet, vad är man då för människa?

Egentligen beundrade han henne lite. Det hade han alltid gjort, fast i hemlighet. Man får nämligen inte lov att beundra en psykotisk narkoman. Speciellt inte om den råkar vara din syster.
Fortfarande kunde han ibland undra, vem som egentligen valt bäst. Hon hade en dröm, och vågade satsa för att följa den, folkloriska Singer Songwriters har ganska svårt att slå igenom i en svenska småstad med 15 000 innevånare. Hon hade levt sin dröm, om än bara för något år, men det var hennes dröm. Det var även hennes misstag, och hennes egna hjärngångar som drogerna förstört. Själv visste han inte vems misstag han begick.

Morgondagen skulle snart gry med allt vad det innebar. De brukade genomföra en rutinkoll hos läkaren efter varje gång hon rymt, den kunde ta upp emot en timme. Det var en timma för mycket för att skyllas på rusningstrafiken idag igen, han var inte säker på att en arkitektfirma kunde förstå psykvårdens alla rutiner. Hans pappas pension hade kommit lägligt, förhoppningsvis var han frisk nog att ta hand om det.
Från madrassen hördes ett svagt gnyende, och hon rörde sig oroligt i sömnen. Tyst smög han genom mörkret och satte sig vid hennes sida.
Han strök försiktigt henne över kinden, och hon vred huvudet mot hand, på samma mjuka sätt som en katt skjuter ryggraden mot den hand som stryker dess päls.
- Det ordnar sig, viskade han tyst, utan att veta om orden var menade för henne eller honom själv.