Han parkerade bakom den svarta Ford Mondeo som Rättsmedicin alltid använde och gick runt den blåmålade villan. Det var sent på dagen och stockrosorna vid den  södra husgaveln låg i skugga.
    Från den täta gräsmattan tittade han ner mot Öresund, som glittrade i ljuset från den sol som gjort den gångna sommaren till en av de varmaste i mannaminne. Utsikten var smärtsamt vacker.
    ”Så skulle man bo”, tänkte han, innan han vände sig och tog de få stegen fram till de vidöppna terrassdörrarna.

Han visste redan vad han skulle få se.
    Det var Hylte som ringt.
    Hylte som borde tjäna som exempel för alla poliser.
    Hylte som kunde få det mest förhärdade buset att både erkänna och snörvlande be om ursäkt för sina gärningar.
    Hylte som aldrig blev befordrad, därför att makthavarna ansåg att han var på tok för mänsklig.
    Ack ja.

På golvet i det välutrustade gym som låg innanför terrassdörrarna låg hans gamle vän Sören Melbe på mage. Hans muskulösa ben var läckert bruna nedanför shortsen och skvallrade om att han njutit av den praktfulla sommaren. De oseende ögonen var riktade mot tyngdlyftningsskivorna som låg travade vid kortväggen, bortom den blå studsmatta han låg intill.
    Under hans huvud skymtade en liten pöl av levrat blod.

Alduson från rättsmedicin var klar och stod ute vid swimmingpoolen och rökte.
    ”Guds fred i stugan, Bergman”, hälsade han på sitt vanliga, sirliga sätt.
    Han hade alltid respekterat kriminalkommissarie Bergman som tillhörde de mest uppskattade poliserna i länet.

”Hylte sa att han var en gammal polare till dig”, sa Alduson nyfiket.
    Bergman bara nickade och sa: ”Vad har du kommit fram till?”,
    ”Detaljerna får du ta med Hylte”, sa Alduson. ”Jag kan bara säga att döden tycks ha orsakats av spetsigt våld mot huvudet. Se här”, sa han och pekade på den dödes huvud där hjässan uppvisade två små blodiga hål.

”Tillhygge?”, frågade Bergman.
    Alduson tvekade.
    ”Jag har aldrig förr sett en skada som den här”, sa han sedan. “Obduktionen kommer att berätta mer; hur djupa såren är, deras konturer och om där finns fragment eller andra spår som kan leda oss till vapnet.
    ”Men du har en teori, inte sant?”, sa Bergman, som hört den andres dröjande tonfall.
    ”Njaä, jag har hittat flera bruna, korta träfibrer, både på skallen och på golvet”, medgav Alduson. ”Då slog det mig att mordredskapet kan ha varit en bräda, en ohyvlad bräda, med två spikar i. Men det är en ren spekulation.”
    ”Vem fann honom” frågade Bergman.
    ”En granne vars hund gav skall. Hylte vet mer!”

Alduson ville åka hem.

    Han var redan sen till middagen, luad ål och skånsk potatis, som han alltid avnjöt tillsammans med öl och hemkryddad dillsnaps.
    ”Vad säger du om olyckshändelse eller självmord?”, frågade Bergman. Alduson flinade elakt.
    ”Självmord?! Vem fan skulle försökte ta död på sig med en spikförsedd bräda? Och var är brädan? Nää du, Bergman, det här får du nog jobba lite med för att lösa!”
    ”Var är Hylte?”
    ”Han och teknikerna håller på att kolla upp bostaden!”
    ”Du hör väl av dig...”
    ”...så snart jag är klar med obduktionen, ja!”

”Tack,” sa Bergman och sjönk ner på knä bredvid den döde.

    De hade växt upp tillsammans, på Södra Förstadsgatan i Malmö. Där hade de tjuvrökt sina första cigaretter, smitit in på barnförbjudna filmer och i skydd av mörkret med svettiga händer utforskat de knoppande behagen på traktens töser.
    Sören hade alltid varit mest framgångsrik, inte bara bland flickorna utan i allt han gjorde. Han var också den ende i kvarteret som studerat vidare i Lund.
    Men hans liv förändrades drastiskt när hans föräldrar omkom i en trafikolycka, samma dag som han fyllde tjugofem år.

Sören visade sig då vara ensam arvtagare till föräldrarnas förmögenhet som utöver Hoppet, den blå villan med den fantastiska utsikten, bestod av en knallröd Aston Martin cabriolet från 1953 och en ansenlig summa pengar.                                        Att han strax därpå avbröt sina studier väckte inget uppseende, men när det stod klart vad han skulle göra istället tappade många hakan.
    ”Biståndsarbete i Afrika”, hade Sören sagt. ”Hjälp till självhjälp, direkt med människorna, utan giriga mellanhänder.
    Mor och far hade säkert önskat att jag använde deras pengar till något vettigt, och inte bara förbrukade dem för egen del”

Ett halvår senare fick Bergman ett vykort från Balatoga, en liten by i Zaire.
”Hej”, skrev Sören, ” Jag har funnit min infödingsby! Den ligger vid ett vattendrag, nära gränsen till Angola, Bygger en sjukstuga åt dem. Mer senare. Sören.”

Men det blev inga fler vykort.
    Några månader senare kom Sören hem igen, tjugofyra kilo lättare och sjuk i både tbc och malaria. I sitt sällskap hade han dNogo, en utmärglad femårig bantupojke som han adopterat.
    Villa Hoppet utrustades för att Sören, trots sjukdomen, skulle kunna vara nära pojken. Kokerska och guvernant anställdes och snart var dNogo en välnärd liten kille som uttryckte sig väl på bredaste skånska.
    Gymmet lät Sören inreda under sin sjukdomstid, i ett rum som tidigare varit matsal med plats för stora sällskap. Nu fylldes det med redskap som hjälpte honom återvinna sin forna fysik. Takhöjden ökades genom att nästan halva övervåningen togs bort, men Hoppet var ändå en rymlig bostad för honom och dNogo.

Deras liv tillsammans avbröts dock plötsligt när dNogo i sextonårsåldern flyttade till en egen bostad i Ängelholm.
    ”Vi skildes med ömsesidig respekt”, hade Sören sagt till Bergman, men vägrat berätta varför. Och som god vän hade han aldrig velat fråga.

”Flytta din bil så jag kommer ut”, avbröt Alduson hans tankar.                                På väg till sin bil såg Bergman en man med klotrunt, rödmosigt ansikte som nyfiket stirrade på honom från tomten intill.
    ”Grannen!”, tänkte Bergman och beslutade sig för att tala med denne innan han tog del av Hyltes upptäckter.

Grannen hette Jens Madsen, en dansk medborgare i femtioårsåldern. Det var hans strävhåriga tax som upptäckt den döde.
    ”Hon skällde i nästan tjugo minuter innan jag reagerade”, sa han generat. ”Då gick jag över och tittade in i gymmet. När jag såg kroppen sprang jag hem och ringde efter ambulansen.”
    ”Inte polisen?”, sa Bergman förvånat.
    ”Nej, jag trodde bara han var sjuk eller skadad! Och in vågade jag inte gå, för han var alltid så... så mån om sitt privatliv.”

Jens Madsen svettades ymnigt i kvällssolen och skulle haft nytta av ett par träningspass i det välutrustade gymet, och några längder i swimmingpoolen, tänkte Bergman.
    ”Har ni iakttagit något som verkat ovanligt eller misstänkt hos herr Melbe“, frågade han. ”Nej, vad skulle det vara”, svarade Jens Madsen förvånat. ”Han var en sur gammal ensamvarg, pratade aldrig med mig trots att vi varit grannar i många år. Jag sa alltid att det var han som var upphovet till uttrycket ‘fy för Sören’!”
    Jens Madsen flinade förtjust åt sin egen lustighet
    ”Har ni sett om han haft några besök?”
    ”Nä, aldrig! Jo, en gång, men det är flera år sedan. Då såg jag honom gräla med en annan man, en neger, nere vid simbassängen. Men de lugnade sig snart.”
”    Det var nog hans son”, sa Bergman.
    ”Hans son?!”
    ”Ja, hans fosterson. En ung afrikan som han adopterade för många år sedan.”
    ”Åh fan!”
    ”Ni har inte sett honom här senare?”
    ”Negern?”
    ”Den unge afrikanen”, sa Bergman tillrättavisande.
    ”Nää, varken han eller nån annan”, sa Jens Madsen
    ”Jag hör av mig igen om jag har några ytterligare frågor”, sa Bergman som tecken på att samtalet, för hans del, nu var slut.

”Får man fråga om han blivit mördad”, sa Jens Madsen nyfiket.
    ”Fråga får man göra, men det är inte alltid man får svar”, sa Bergman gåtfullt och återvände till villan med det ovanliga namnet.

Det namet föddes när Sören Melbes föräldrar var fästfolk och hade en mycket begränsad ekonomi. ”Tänk om vi kan köpa den villan en gång”, hade hade hans mor sagt och fadern hade svarat att ”till dess får vi väl leva på hoppet”.

Men nu hade deras son dött på Hoppet.
    “Tillvarons ironi”, tänkte Bergmanoch återvände till vännens hus.
Nu kom Hylte emot honom och hälsade.
”Inga tecken på inbrott eller våld. Kåken är i ett närmast pedantiskt skick Disk efter två måltider för en person, sannolikt frukost och lunch. Inget märkvärdigt att rapportera men vi går mera på djupet imorgon”, sammanfattade Hylte.

”Lägg ut sökning på hans son, dNogo Melbe “, sa Bergman. “Han bor nånstans i Ängelholm.
    ”Son?”, sa Hylte. ”Hade han en son!”.
    ”Adopterad”, förklarade Bergman. ”Från Zaire, men jag tror inte de hade mycket kontakt med varandra”.
    ”Arvtagare?”, sa Hylte.
    ”Kanske det, du”, sa Bergman småleende och återvände med Hylte i släptåg till gymmet, där den dödes kropp fortfarande låg kvar.
    ”Se till att han blir hämtad, och lås ordentligt när ni är klara”, sa Bergman och gick ut på terrassen. Swimmingpoolen såg inbjudande ut och han hade inte haft något emot ett svalkande dopp.

”Vad sa Alduson?”, frågade Hylte.
    ”Spetsigt våld mot huvudet, två små men djupa sår, kanske efter spikar. Möjligen tillfogade med en ohyvlad bräda. Det fanns träfibrer på skalpen och på golvet intill kroppen.”
    ”Råspont av furu!”, sa Hylte. ”I redskapsskjulet där borta finns massor, både som lösvirke och i väggar och tak.”
    ”Du såg ingen bräda med två blodiga spikar i?”
    ”Nix, faktiskt inte en enda!”, sa Hylte retsamt.
    ”Sök dNogo”, sa Bergman på väg till redskapsskjulet. ”Ring mig så fort ni fått tag i honom, är du bussig!”


Redskapsskjulet var prydligt som en operationssal. Alla redskap och verktyg var upphängda på markerade platser och allt virke låg travat i sorterade längder.
Bergman tänkte på hur det såg ut i hans eget verktygsförråd, suckade åter och körde sedan hem för att äta en försenad middag.


Hylte lyckades snabbt lokalisera dNogo.
    Bergman hade inte hunnit längre än till löksillen när han fick beskedet att den dödes son skulle finnas på hans tjänsterum “redan inom några minuter”.
    “Tur jag struntade i snapsen”, tänkte han medan han halvsprang ut till bilen.

Den ståtlige unge man som väntade på hans kontor var ledigt klädd i jeans och en vit T-shirt som kontrasterade effektfullt mot hans mörka hudfärg. T-shirten var dekorerad med en rykande kaffekopp under vilken det stod “I like it black!”
    ”Det skulle roa mig att veta varför jag är här”, sa dNogo och Bergman kvävde lusten att svara ”det tror jag inte!”. Istället sa han: ”Vi skulle gärna vilja veta om du träffat din far nyligen.”
    dNogos ansikte fick ett spotskt uttryck. ”Min far har jag tyvärr aldrig träffat! Min adoptivfar träffade jag dock märkligt nog så sent som igår”.
    ”Varför är det så märkligt?”
    ”Därför att vi inte sökt varandras umgänge de senaste åren.”
    ”Kan du berätta varför?”
    dNogo funderade ett ögonblick och svarade sedan: ”Nej, det får stanna mellan honom och mig.”

Bergman betraktade den unge mannen några sekunder innan han sa: ”Hur kom det sig att ni träffades just igår?”
    ”Jag ville berätta att jag sålt lägenheten i Ängelholm för att återvända till Afrika.”
    ”Hur reagerade han på det?”
    dNogo log ett försiktigt leende och svarade ”Oväntat bra, faktiskt! Han önskade mig lycka till och frågade mig om jag behövde pengar, men det gör jag inte.”
    ”Inte?”
    ”Nej, han har betalat hyra och underhåll under alla mina år i Ängelholm, så jag har faktiskt kunnat spara en hel del.”
    ”När skiljdes ni i går?”
    ”Ungefär halv sju. Då körde han mig till bussen som gick klockan 18.45. Men nu tycker jag faktiskt det är på tiden att jag får veta varför jag är här!”

Bergman tvekade.
    ”Tyckte du att Sören var sig lik när du träffade honom?” dNogo drog på svaret.     ”Ja, det tyckte jag nog, men å andra sidan hade vi hade ju inte träffats på flera år.”
    Bergman betraktade honom noga.
    Det fanns ingenting i mannens uppträdande som tydde på, att han visste att adoptivfadern var död.

Bergman suckade. Sedan sa han: ”Skälet till att vi ville tala med dig idag är att vi, tyvärr, har dåliga nyheter.”
    dNogo log sarkastiskt. ”Vadå för dåliga nyheter! Har han ändrat sig och vill hindra mig från att resa? Men det kan han inte, inte ens om han tar polisen till hjälp. Jag är faktiskt myndig nu och reser vart jag vill i världen!” Plötsligt glittrade det av stolthet och oppositionslust i hans ögon och i rösten fanns en stålklang som inte märkts tidigare.
    ”Din adoptivfar är död, dNogo.” sa Bergman.

dNogo tittade tvivlande på honom.
    ” Död..., men död..., jag träffade ju honom igår? Hur i herrans namn gick det till!”, sa dNogo och såväl ansiktsuttryck som röst uttryckte chockerad förvåning.
”Vi vet faktiskt inte,” sa Bergman uppriktigt. ”Men det finns anledning misstänka att han föll offer för våld.”
    ”Våld? Att han blev mördad, menar du?” dNogo såg tvivlande ut. “Men, herregud, vem skulle ha mördat honom! Han hade ju inget umgänge, ingen som brydde sig om honom, ingen som kan ha haft minsta skäl att...” han tvekade inför ordvalet, ”…att döda honom.”

Bergman lät tystnaden arbeta och till sist frågade dNogo, nu med betydligt lägre röst:
    ”Hur dog han?”
    ”Han hittades på golvet i gymmet, med två djupa sår i huvudet som tyder på, att någon slagit ner honom med något tillhygge.”
    ”Tillhygge?”
    ”Ja, det har talats om en ohyvlad furubräda, med två spikar i.”
    “Vem hittade honom?”
    “En granne, en dansk som heter Jens Madsen. Eller, rättare sagt, hans hund.”

De båda männen satt tysta tills dNogo sa:
    ”Har ni funnit något sådant tillhygge?”
    Bergman tittade på den unge mannen. Han såg inte skyldig ut, snarare allvarlig och uppriktigt intresserad. Ändå bekymrades Bergman av att dNogo verkade så oberörd av själva dödsfallet. Den mördade var ju trots allt hans adoptivfar, en man som försörjt honom under många år och låtit honom växa upp och utvecklas i trygghet, långt borta från svält, sjukdomar och andra gissel som plågade miljoner afrikaner. Sedan sa han:
    “Nej. Ohyvlade furubräder finns det gott om på Hoppet, men vi har inte hittat någon med spikar i.”
    “Ett märkligt mordvapen”, sa DNogo tankfullt. “Det är svårt att tänka sig att någon som planerar ett mord skulle välja att använda en bräda med spik i.”
    Bergman hade varit inne på samma tankegång. Planerade mord utfördes som regel med konventionella ting, som skjutvapen, knivar och giftiga substanser av skilda slag. Skulle det visa sig att Sören Melbe dödats med en spikförsedd bräda kunde det, enligt Bergmans erfarenhet, tyda på att mordet inte var överlagt.             Kanske rörde det sig om ett dråp i hastigt mod, ett gräl som urartat och en spikförsedd bräda som olyckligt nog legat nära till hands.
    Ingenting var omöjligt.

Impulsivt sa han till dNogo:
    “Har du någonting emot att följa med mig till Hoppet?”
    “Nej, inte alls”, svarade dNogo och några minuter senare var de på väg.

Det var redan mörkt ute och i flera trädgårdar vittnade färgglada lyktor om att det var kräftsäsong. Färden till Hoppet var kort. Terrassdörrarna var låsta, men Bergman hade fått nycklarna av Hylte. Sören Melbes kropp var inte kvar men resterna av intorkat blod och hjärnsubstans visade var den legat. För första gången såg dNogo besvärad ut, som om den oregelbundna fläcken på golvet gjorde att han först nu insåg att adoptivfadern var borta för alltid.

“Sören var den finaste man jag någonsin mött”, sa han plötsligt, med en röst grumlad av rörelse.
    “Om det är sanning” sa Bergman långsamt, “så måste jag åter be dig berätta hur det kom sig att du flyttade till Ängelholm.”
    “Den flyttningen kom vi överens om gemensamt”, sa dNogo.
    “Men varför?”

dNogo sjönk ner på en lång träbänk som stod alldeles innanför terrasdörrarna, och stirrade rakt fram med tårfyllda ögon. Sedan sa han:
    “På min sextonårsdag sa Sören att jag måste välja mellan två olika presenter. Den ena var en lägenhet i Ängelholm och ett månatligt underhåll som jag kunde leva gott på…”
    “Och vilken var den andra?”, frågade Bergman.

dNogo lyfte blicken och tittade kommissarien rakt i ögonen.
    “Den var att han berättade för mig att han älskade mig på ett sätt som han inte borde.
    Jag blev helt fördärvad!
    Sedan frågade jag honom varför han aldrig sagt någonting tidigare! Han svarade att han hade väntat till jag blev så stor att jag förstod, och själv var mogen att bestämma.
J    ag valde att flytta. Han accepterade det. Det är hela historien.”

“Och du anade ingenting under alla år du bodde på Hoppet?”, sa Bergman tvivlande.
    “Inte ett dugg! Han visade aldrig vad han kände. Han var hela tiden en perfekt far. Han lärde mig allt jag kan, intresserade mig för konst och litteratur, höll liv i min känsla för mitt hemland och min bakgrund. Det är därför jag fullt ärligt kan säga, att Sören var den finaste man jag någonsin lärt känna.”
    “Och när du hade flyttat?”, frågade Bergman.
    “Vi höll en viss kontakt, inte ofta och mest per telefon. Han ville ha det så.”
    “Vet du om han hade någon annan…?”
    dNogo skakade långsamt på huvudet. “Det tror jag inte. Han valde ensamheten. Han hade inte allt han ville ha men allt han behövde, sa han”.

Under samtalets gång hade dNogo lagt sig på rygg den långa träbänken med blicken riktad rakt upp i taket. Den starka takbelysningen avslöjade glittrande spår av tårar på hans mörka kinder.
    På avstånd hördes musik och skratt, antagligen från någon kräftskiva.
    “Glädje och sorg. Liv och död. Så skrämmande nära varandra”, tänkte Bergman.

Då sa dNogo: “Du söker en mördare, Bergman, men jag tror du får nöja dig med att finna en dödsorsak.”
    Bergman tittade på honom. “Vad i herrans namn menar du med det?
    “Jag menar att jag tror att Sören blev offer för en tragisk olyckshändelse och att bevisen för det finns här, i detta rum.”

“Jag tror jag har räknat ut precis hur det måste ha gått till”, sa dNogo och satte sig upp, fortfarande med blicken i taket. Bergman följde hans blick upp mot det mörknade furutaket och förstod ingenting. dNogo reste sig och pekade ivrigt. “Men titta då! Där! Precis mitt över studsmattan!”
    Bergman såg fortfarande ingenting uppseendeväckande.
    “Spikarna!” envisades dNogo. “Ser du inte spikarna!”

Och nu, i taket, knappt synliga och nästan rakt över studsmattan såg Bergman hur spetsarna av två spikar stack ut..
    “Han älskade den där jävla studsmattan”, fortsatte dNogo ivrigt. “Han försökte alltid hoppa så högt som möjligt. Den här gången nådde han tydligen för högt, och träffades av de där gamla spikarna, som nog suttit där sedan övervåningen revs!”.

Bergman satt redan med mobiltelefonen vid örat.
    En halv timme senare hade en rättsmedicin bekräftat att det fanns blod och sannolikt även hjärnsubstans på spikarna.
    Ett mord, som kunnat vara ett dråp tycktes till slut ha varit en tragisk olyckhändelse

I den förhoppningen avslutade Bergman kvällen med att köra dNogo tillbaka till den lägenhet i Ängelholm, där han bott sedan han flyttade från den blåmålade villan med det ovanliga namnet och den fantastiska utsikten över Öresund.
    “Lycka till i Zaire”, sa han till dNogo, som tryckte hans hand till avsked innan han gick in i sin lägenhet. Där satte han sig på den enkla turistsängen, med de färdigpackade resväskorna omkring sig, utan att tända ljuset.
    Så satt han tyst i närmare en halvtimme och det var nästan midnatt när mobiltelefonen ringde.

Rösten han hörde bröt på danska och i bakgrunden skällde en hund.
    “OK”, sa rösten. “Jag har bränt brädan och slängt spikarna i Öresund. När får jag mina pengar?”
    “Hälften har jag satt in på ditt konto i Köpenhamn, resten får du när jag fått ut mitt arv”, svarade dNogo kort, och ringde av. Sedan lade han mobiltelefonen, som aldrig varit registrerad på honom själv, i en plastpåse och krossade den med ett par välriktade hammarslag. I källaren brann oljepannan mitt i sommaren för att förse hyresgästerna med varmvatten. I dess lågor slukades snabbt resterna av telefonen.

…….

Samtidigt satt kriminalkommissarie Bergman ensam i sitt trivsamma kök i Malmö och lyfte den iskalla snaps som han längtat efter hela kvällen.
    “Skål, dNogo!”, sa han, rakt ut i luften. “Men om du tror att jag gick på den där sagan om spikarna i taket, så lever du verkligen på hoppet!”